När de trampar in här, just de där individerna. Då slår det till som en våg. In i själen kastas ångesten över mig och de kollar på mig, men är inte där. Elefanten på bröstet trampar på och jag får svårt att andas. Hela deras kroppsspråk skriker och deras bagage är tyngre än vad de någonsin klarar av att bära på. Det kommer alltid som en våg och jag får försöka mota bort ångesten för att själv inte bryta ihop på plats.
De fyrbenta som desperat kommunicerar utan att bli förstådda.
Innan jag ens får höra de hemska historierna så ser jag, de trasiga själarna som så desperat bara behöver få lappas ihop. Och jag gör mitt bästa med att kommunicera åt dom, plana ut alla frågetecken och hjälpa de fyrbenta att faktiskt få komma tillbaka. Få tillbaka glöden i blicken och slippa hantera livet genom att zooma ut i apatiska lägen, göra sig stor, visa tänderna eller i värsta fall hugga rakt ut i paniken över livet som sköljer över dom.
Tänk vad de kämpar, bara med sina minnen och med att försöka göra sig förstådda inför oss. Hundarna som försöker mest är nog de som blir mest missuppfattade i deras skrik på hjälp. De som gett upp med att försöka och stänger ner blir istället trodda som nonchalanta. Tänk vad fel det blir i kommunikationen och vad vi tvåbenta undermedvetet kan ställa till det för de fyrbenta just pga. okunskap.
I mitt arbete med dessa individer ser jag hur det cirkulerar olika typer av träningsformer och kurser inriktat på problemhundar och får ont i magen. För vad är ens en problemhund? Är inte det en hund som har det riktigt, riktigt jobbigt? Som genuint behöver hjälp med känslorna, bagaget och själen.
När & Hur får vi en trasig själ att bli hel genom att kasta in de i en miljö som rent ut sagt skrämmer skiten ur dom? Där ägare ska visa, leda eller låta andra hundar rätta till problemet. För mig är det här vansinne. Det är helt oacceptabelt. Låt mig vara ärlig, Vad är det för utbildade som fortfarande håller på med metoder som dessa? Och varför?! För vems skull? Din eller hundens? - Jag har gärna en diskussion med dessa verksamma för jag vill genuint förstå hur ni tänker. För jag vill tro att vi faktiskt har kommit längre och inte alls ska ta till medel som dessa. Aldrig någonsin varken privat eller i grupp. Vi kan bättre vi som jobbar med hund. Och kan vi inte bättre får vi ta och rätta oss i ledet och lära oss.
Det är ironiskt hur mycket krav och förväntningar vi har på våra fyrbenta utan att ställa oss frågan vad vi behöver göra för dom. Genuint med allt engagemang vi har - Vad behöver vi göra för att få dom att må bra? Inte tvärtom. Det kommer senare. Respekt & kärlek ska förtjänas. Logiskt egentligen eller hur? Det är egentligen självklart vad vi behöver göra med våra fyrbenta. Från start. Men jobbigt stundtals när kunskapsbanken inte räcker till. Ja, nu pratar jag om det där i själen, våran relation med den fyrbenta - vårt gemensamma liv. Hur vi bygger upp relationen som vi har oavsett individ. Men denna gång - Hunden.
Hur kommunicerar min hund? Vad tycker min hund om? Vad tycker den inte om? Hur hjälper jag min hund i jobbiga lägen? Hur får jag min hund att låta Mig bli dennes bästis?
För på samma sätt som ångesten sköljer över mig när jag träffar dessa trasiga individer så sitter jag här och fulgråter av ren lycka & kärlek (ja på riktigt, fulgråter) när jag ser hur de lappas ihop, blir sammansvetsade med deras ägare och inte bara det, när jag träffar på ägare med deras hundar som magiskt har arbetat fram den där kärleken - de mot alla odds, i alla lägen - Dreamteam. Det för mig är allt, då har man lyckats, då får man på riktigt uppleva glädjen med att dela sitt liv med en fyrbent och inga titlar i världen kan toppa det. Inte i min värld iallafall.
Ibland känns det som att min källare här i Bålsta har blivit något av sista anhalten. När man redan varit hos många andra, testat mycket och ger det ett sista försök.
Vissa hundar kryper in, andra gör sig stora, vissa vill bitas, många skriker, skäller, vrålar, andra zoomar ut i apatiska lägen. Jag har inget magiskt trollspö här inne, inte heller något som kan skada. Sitter mest med en hel låda hundgodis, en mjukost tub, lyssnar, observerar och knappar på min dator. För mitt jobb är inte att få ordning på hundarna. Inte alls. Knäppt va? Nej, mitt jobb är att berätta för ägarna hur deras hund genuint känner, varför den gör som den gör, vad de faktiskt säger och hur ägarna behöver hjälpa deras fyrbenta. Sedan börjar vi om. Vi bygger upp husgrunden, reglar skiten, upp med stommen. Ni vet. Vi bygger, gör om och gör rätt. Besiktigar och sedan ger jag nyckeln till ägarna.
Plötsligt är den där problemhunden - den perfekta familjehunden. Vandringskompisen. Bästa kompisen och terapihunden på jobbet. Och i alla dessa historier som bara blir fler och fler för varje vecka i min lilla källare på jobbet så inser jag att trotts allt jag ser och jobbar med så skrapar jag bara på ytan. Vi behöver bli fler i hundvärlden som kan jobba med fall som jag hanterar hos mig varje vecka.
Som kan bygga upp istället för att riva ner. Se och förklara istället för att "åtgärda."
För dessa hundar är inte ett problem. De mår dåligt, de behöver hjälp och ska inte utsättas för hårda tag, disciplinering eller #trams-dominans. Det de behöver är förståelse, kärlek, omtanke, en vardag som fungerar för dom och världens största trygghet hos sina ägare. Det och inget annat.
Så jag fortsätter jobba på, med alla dessa själar och får vara med om sagolika slut. Tårar, skratt och kärlek. Så otroligt mycket kärlek. Och jag lyssnar, jag ser & försöker lappa ihop. Tack till alla fyrbenta som vågar kommunicera med mig, som visar alla sina känslor så att jag har chansen att hjälpa. För mig är det modigt att våga kommunicera och det ska de ha, de där fyrbenta. De är jävligt modiga. ❤
