I november valde jag att låna ut Delta till min underbara kollega och hjärtat gick i tusen bitar samma sekund som hon åkte. För det är jag och Delta. Vi mot världen. Hon & jag.
Men jag bet ihop i en period när jag jobbade upp till 16 timmar per dag på hundcentret. Med hunddagiset, med kurser och kundmöten. När mina nära frågade hur jag mådde var alltid svaret "Mitt hundliv är numera obefintligt, alla är glada förutom jag." Bittert värre speciellt när man har tre malamuter hemma och 30+ hundar i verksamheten - varje dag.
Men det är något annat med min fartdåre. Med oss. Och allt därtill.
Hon är hunden som jag dansar med om kvällarna när ingen ser. Hon är den som sitter med mig i framsätet med musik på lite för högt och vi ger varann sådana där töntiga blickar med endast kärlek.
Hon är den som får mig att skratta när jag egentligen vill gråta.
Och utan henne är jag inte helt hel. Utan prestation och massa bemärkelser är vi det bästa teamet alla dagar i veckan.
Hon är hemma igen. Min älskade stjärna är hemma och denna gång för att stanna. ❤
Nu står en period på schemat där alla hundar ska acceptera att de nu delar tak igen. Som vissa av er vet så har jag inte Delta med malamuterna längre, hon är för mixad i sitt språk och för osäker för att jag ska vara trygg med att ha henne med vår lilla malamuteflock. Men nu har två dagar gått och sakta, sakta börjar alla hundar landa i att Delta är hemma igen. Det häftiga i det här är att Delta kom hem och det var verkligen som att hon klev in här hemma igen, tog en djup suck och bara landade igen. Borta bra men hemma bäst. Som jag saknat henne och vad hon saknat oss! Nu har jag äntligen fått hem min dansande vän igen, och som vi kommer dansa (redan gjort) och träna och vara och bara... Åka bil tillsammans, med hög musik och menade blickar till varann. Min galna halva, min skugga, min alldeles egna Delta. ❤ Älskade lilla vän, som jag saknat dig - Välkommen hem!
