Imorgon händer det grejer, eller det gör det nog hela tiden. Men imorgon är det lite mer avgörande saker, som kan sätta vissa grejer på sin spets - positivt. Så ingen panik i båten tack.
Men det här när saker och ting handlar om ett möte, en intervju eller en avgörande pitch. Det stressar nog upp vem som helst en aning. Den där fredagen imorgon kan vara avgörande för hur snabbt vi kan springa i olika projekt och den där fredagen bjuder på något som jag inte ens drömt om. Något som aldrig, någonsin sker i alla fall inte en person som mig. Så jag är minst sagt nervös. Aningen taggad och känner att jag får lägga prestationsångesten åt sidan, göra allt jag kan och oavsett hur det går ta fredagskvällen med att poppa en flaska, äta lite för mycket smörgåstårta och bara må bra. Klappa sig själv på axeln en vända helt enkelt.
Men innan den där morgondagen så fyllde min sambo & galning år. Igår faktiskt. Madde som jobbar med mig på hundcentret drog ett skämt och frågade om jag hade schemalagt hans present inhandling i kalandern, jajjamän - det stod med i kalendern. #Hur man roddar familjen AB när man drunknar i jobb. Jo då lägger man in presenthandlingen som ett möte på dagen haha. Helt normalt om man frågar mig.
Att jag sedan stod i butiken och ringde en vän... - Vad har Chribbe för storlek på skor? - Men det är ju DITT JOBB, jag vet inte!!
Kaos. Tror ni det blev rätt? Nej, långt ifrån.
Panikhandlade mellan möten, hela skuffen fylld med presenter, mat och jag skumpade runt i bilen mellan möten med revisorn, möte med kommun, bokningar av utredningar, en snabb mockning i stallet och den där jäkla bokföringen som alltid hänger över en. Men jag lyckades få ihop allt, med snäll personal som lät mig vara ledig denna kväll och snabbuppblåsning av ballonger tror jag att jag lyckades rodda ihop ett litet firande. Tårta? Det glömde jag såklart.
Jag inser att det här med företag är min grej, jag kommer nog jobba tills jag ramlar ihop som 90 åring men Familjen AB är aningen svårare. Men någonstans måste vi alla utvecklas eller hur? Min största svaghet. Få ihop privatlivet. Är det nu jag erkänner att jag också råkade fråga Chribbe på kvällen om "Hur det känns att nu vara 34 år?" och han svarar att han är 33.. Wow, det är ett under att han fortfarande delar sin vardag med mig. Ärlig, där skämdes jag en aning. Speciellt när James 4a år satt och nickade åt mig på andra sidan bordet. Sådär, "morsan, skärp dig." Kunde jag sjunka genom stolen ner till China så skulle jag ha gjort det där och då. Livet.
Men jag överlevde, Chribbe var glad och nu är det torsdag. Privatträningar på schemat, elevarbeten via Karisma och prepp inför morgondagen. Så håll tummarna, så de blir blå så får vi se vad jag bjuder på i nästa inlägg.
Kram på er alla där ute! Er Vän & Hundtränare Sara Viforr
