Det är lite roligt det där hur hundarna lär sig. Om oss. Alltså oss tvåbenta.
Att James är en liten galning och att man har tålamod med honom. Också att om man kollar lite ledset på matte så är det James som får skäll. Även om det var de fyrbenta som faktiskt gjorde det där galna. Dra på med dom där ögonen så går hon på det. Varje gång. Och lilleman får sota för vårt bus.
Storhusse kan man göra lite som man vill med. Men när han väl säger stopp så får man lyssna. Det där som kanske sägs en gång per år. Kanske. Oftast inte.
Dom lär sig. Mer om oss än vad vi kanske lär oss om dom. Jag försöker observera. Se vad hundarna säger sinsemellan runt oss, om oss. Hur de hanterar oss olika beroende på vad de tycker att vi har för roller i deras liv. Fascinerande, häftigt och lite smått irriterande. Faktiskt.
Häromdagen tog jag och Chribbe en promenad med malamuterna i skogen, tillsammans. (Se på fan, vi umgås faktiskt - ibland). ;) Hur som under denna promenad ser jag hur Cody som annars traskar på relativt bra kastar sig i kopplet, drar åt alla håll och kanter, flåsar så näsborrarna nästan flyger av och jag svär. Vid ett tillfälle trodde jag att en galen tjur skulle poppa fram ur den där vargkroppen. Han var överallt och ingenstans. Chribbe hängde efter i kopplet och jag bet mig i tungan, försökte att inte lägga mig i medans jag gick vid sidan av med våra malamutetikar. För ja, Chribbe-mannen-myten-legenden hatar när hans brud här hemma säger åt han hur han ska göra med hundarna.
Han "vet" & "kan" själv.. Läs; Stolthet.
Efter ett tag kunde jag inte se på under denna (enligt mig - misär) så jag slet åt mig Codys koppel fräsandes som en sur katt och efter en stund ser jag hur Cody inser att det inte längre är husse där bakom kopplet utan matte. Sen var den där tjuren borta och min älskade Cody traskade bredvid mig. Samma sak hände idag fast med Effie. Samma beteende, samma frustration (från mig) och samma respons från hundarna när jag tog kopplet.
Och här kommer deras koll på oss in, det jag menar som kan ge mig gråa hår ibland. Det som gör mig frustrerad.
Hundarna har inte mer "respekt" för mig än för Chribbe. Inte heller är jag någon Hitler som styr dom med järnhand. Absolut inte. Men de har lärt sig hur en promenad med mig går till. Att de inte kan släpa runt på mig när vi är ute och går, de får inte göra det rent säkerhetsmässigt och då jag har ont i hela min kropp hela tiden så är det aldrig ett alternativ. Men jag ser dom, alltid och kommer alltid uppmärksamma när de tar kontakt med mig, om de är obekväma, behöver få stöd osv. vilket gör att vi redan där går promenaden tillsammans och inte på var sin sida av kopplet. Det är vår stund tillsammans och jag vill att deras intresse för mig är lika stort som mitt för dom.
Problemet här är att jag önskar av hela mitt hjärta att de hade samma beteende runt min sambo. För nej, herregud vad jag älskar Chribbe. Han gör så mycket för våra djur och han lägger ner så mycket tid och engagemang. Men som han själv säger, han ser hundarna och tänker "aah, där är dom. Kul." Jag ser hundarna och det blir en aura runt dom, fjärilar, fågelkvitter och en serenad i bakgrunden. Världen stannar för dom. Alltid. In i själen. Kärlek.
Förstå då hur upprörd jag blir när man får ovan förklaring. "Vadå där är hundarna - kul". Hallå, det är våra fyrbenta BARN - det ska vara kärlek, blixtar och kärlekspilar för fan!
..Vi har den här diskussionen ofta. Jag erkänner. Chribbe tycker han är normal och att jag har lite överdrivna känslor och är aningen väl mycket för... Djuren. Och jag tycker att han får engagera sig mer för att få mer. #Samboliv.
Så under dessa kvällsfunderingar inser jag att nej, hundarna är guld. Verkligen. Varför ska de anstränga sig mer än vad de måste? Det fina med våra malamuter. De gör inget gratis. Aldrig. Det ska vara värt jobbet. Smarta djur helt enkelt. Och för att få, måste man även ge.
Något vi alla borde påminna oss själva om mellan varven.
❤
Er hundtränare & vän /Sara Viforr
