För nästan exakt ett år sedan fick vi domen på Alta. Diskbråck med restriktioner för hela hennes liv framöver.. Som för mig, henne och vårt liv var näst intill en dödsdom.
Hon skulle aldrig mer få vara med andra hundar, ingen hundgård, aldrig lös.
Korta promenader i kort koppel. En rehabplan som vart omöjlig för oss att få till och riktlinjer kring hem & tomt. Vi satte in smärtlindring som vi trodde hon skulle få äta tills hon inte längre fanns. Jag tog ett beslut att hon skulle få vara med de andra hundarna, hon får vara lös på tomten och om hon vill leka med malamuterna får hon göra det. Vi separerade henne snabbt från Delta för att hon inte skulle göra illa ryggen i hetsig lek. Men i allt så kände jag att hon ska få iallafall en liten, liten del av sitt tidigare liv så länge hennes kropp orkar och där har vi stått och jag har pendlat i dåligt samvete över att jag som ändå jobbar med hund, har bästa teamet runt mig inte kan göra mer och erbjuda henne mer än vad vi har gjort. Jag har vänt och vridit på mina känslor om vad som är ett värdigt liv för henne.
I samma veva som vi fick dessa besked kastrerades tikarna och rök ihop under uppvaket på kliniken. Något som tog hårt på Delta och som de fortfarande inte kommit över trots intensiva månader med träning, sammansvetsning och allt från min sida för att få min flock att bli som de var innan slagsmålet. I många ögon lyckades jag, de slogs aldrig mer, de kunde vara med varann men ett tränat öga ser mer än så och jag såg de små, små signalerna. Att känslorna för varann inte var detsamma och hur mycket jag än försökte vända på dessa känslor så lyckades jag aldrig. Mitt ansvar är alltid att de hundar som bor med varann trivs med varann, är trygga och aldrig behöver kämpa i deras egna hem. Så tillslut tog jag beslutet och separerade Delta från malamuterna helt vilket alla malamuteägare vet är ett beslut som man inte kan ångra hur som helst.
Så där har vi stått med Alta och hennes liv, Delta och alla fruktansvärda känslor över att jag inte har henne med resterande flock och på allt så ramlade Cody ihop i slutet av sommaren tills vi fick tiden hos Strömsholm där han friskförklarades. Veterinären som jag fick träffa (Ömer på evedencia) blev jag så otroligt imponerad av så jag tog tillfället i akt och bokade honom för en kontroll på Alta. Kanske, kanske kan vi få lite andra typer av restriktioner och tips som kan förgylla hennes liv framöver.
Så igår åkte vi dit med Alta. Träffade Ömer som gjorde en grundlig kontroll, kikade på hennes journaler från förra året och sedan tog allt en vändning som vi aldrig trodde. Alta kan sättas igång i sin träning igen, efter att hon fått sina muskler tillbaka kan hon vara med och dragtränas, vara i skogen, köra DW.. Hon får sitt liv tillbaka. Hon slipper äta smärtstillande & på något magiskt vis har denna vila i hundgård under detta år gjort att hon blivit så bra hon bara kan bli. Jag är fortfarande i chock. Har jag gråtit av lycka? Jajjamän!
Vi åkte hem i chock & lycka. Jag & Alta åkte raka vägen upp i skogen. Ut sådär mitt i, bort från stigar med långt koppel i vanligt halsband fick hon hoppa, gräva, leka och gå som förr. Ett år sedan vi tog en vanligt skogstur, ett helt år och jag tackar universum från hela mitt hjärta över att vi nu kan ge henne det liv hon älskar så. Något som för andra är så självklart men för oss har vart ett minne blott.
Det har vart ett tufft år, både hemma & jobbmässigt men helvete vad tacksam jag är över det här med Alta. Så många nätter jag legat vaken och grubblat över henne, hennes liv och vad jag kan göra. För mina djur är som mina barn. De är allt för mig, de är mitt hjärta och det är för min familj tvåbenta som fyrbenta som jag reser på mig varje dag och allt jag gör är för dom. Även de värsta, tuffaste besluten är alltid, alltid för deras skull.
Det där omöjliga som jag aldrig trodde skulle ske har denna gång skett. Det kom en regnbåge mitt i mörkret och Tacksamheten är obeskrivlig och i skrivande stund får jag nypa mig i armen bara för att påminna mig själv om att jag inte drömmer. Alta, nu kör vi! ❤
