Jag har länge velat få ner i pränt lite hur livet för mig idag är som ägare till företaget som jag har ser ut, lite sådär svart på vitt. Men det är inte helt lätt. För jag kommer lägga mig platt, naket och också inse själv hur prioriteringarna ser ut. Vilket man kanske inte alltid..
Vill erkänna högt. Jag vill verkligen inte det. Men ah.. Here we go - Livet som hundtränare 3.0
Jag skämtar om att jag är deltidsmamma. Hemma på lördagarna och hinner vissa kvällar komma hem samma sekund som sonen ropar ner från övervåningen "GODNATT!"
Jajjamän. Så ser det ut. Men ärligt. På lördagarna hamnar jag ofta vid den här datorn iallafall, svarar på samtal eller är iväg och handlar inför söndagens kurser. Så deltidsmamma? Nja, snarare mer som den där farsan som knådar hem degen och den andra är hemma. Bara det att jag inte är man och bästa Chribbe kämpar på med att jobba heltid han med. Jag väljer att skratta åt situationen istället för att bryta ihop. Trot eller ej, jag vill faktiskt vara en engagerad mamma som hämtar James varje dag, bakar bullar och läsa sagor på kvällen. Men så ser inte min verklighet ut.
Mina egna djur hinns med på min lunch, eller avtalad tid mitt på dagen. Eller i värsta fall när allt tvärkrisar, blir det träning på hundcentret lång tid efter att kurserna tagit slut för kvällen. Inplanerad tid för dom, varje dag. Spontana avslappnade långpromenader i skogen, nja det var ett tag sedan. Det gör Chribbe med James. Ni vet, han sambon som är rätt galen som valde att dela sitt liv med mig.
Så vi kan även ha en diskussion om just Chribbe. När jag ändå vräker ur mig allt. Jag förtjänar ju inte denna kille. Väldigt enkelt. Han är för bra. Och ibland i mina mest desperata stunder funderar jag på att det nog bara är en tidsfråga tills han säger "Tack & Hej." Fin förlovningsring har jag iallafall där jag kan påminna mig själv om det jag en gång i tiden hade om man väljer att lämna mig för .. Ett normalt liv. #Katastroftankar
Inte nog med allt han gör här hemma med hundar, unge och ibland även - hästen. Nej han kommer och hjälper mig tidigt en lördagsmorgon när jag har morgonfodring i stallet och får soppatorsk. (Lyckades jag ta mig hela vägen till stallet? Jajamän! Därifrån? Nej, absolut inte.) Han bygger på centret, hoppar in när det krisar med personal. Håller min hand när jag får ångest, kommer med mat när jag glömmer att äta (ja jag har väl vissa problem), firar med mig i alla framgångar och drar upp mig när jag tror att hela världen ramlar över mig. Handlar, fixar, donar. Inte för att han vill utan för att det inte finns någon annan som gör det.
Visste ni att James och Chribbe äter middag med mig på hundcentret när jag stänger på fredagarna? Så att jag får några timmar med mina grabbar och hinner busa med James. Hur många farsor där ute går med på att ta fredagsmyset till hunddagiset för att hinna umgås för att jag prompt ska jobba med hund. Jag vet inte så många, men han gör det.
Han är en klippa. Galen som är med mig. Men fortfarande, en Jävla klippa! ❤
Mitt privatliv är något jag bara måste göra något åt. Men där jag inte kan lösa knutarna ännu. Inte än. För såhär är det, och detta är det knepiga när jag jobbar så nischat som jag gör och i en relativt nytt företag. Jag måste vara strategisk. Jag Älskar mitt jobb. Och jag släpper inte in vem som helst i mitt företag.
Vi kan börja med det strategiska tänket. Det handlar om etablering, rykte, ekonomi. I en verksamhet som rullar på 6 dagar i veckan cirka 16 timmar / dag i de olika delarna. Jag måste ha kontroll i dessa delar och successivt etablera varje del. Vi pratar hunddagis, hundkurser, privatträningar, yrkesutbildningar. Det tar tid. Och jag älskar varje sekund av det, vilket gör allt det här till en underbar drog som suger in mig i denna värld så att jag tappar allt utanför jobbet. Att få ha personal som kommer till hundcentret varje dag med ett leende på läpparna gör att jag vill expandera mer för att ge dom mer av denna värld. Vilket direkt leder till att jag jobbar - ännu mer.
Och min hjärna fungerar lite så att jag blir lite smått.. manisk. Så jag ligger uppe på nätterna och googlar företagsgrejer, pluggar på om olika delar, skriver nya kurspaket, funderar på hundbeteenden och hur man kan arbeta runt detta. Mina egna hundar, erfarenheter och idéer spinner min hjärna vidare och då också jobbdagarna. Kalendern åker fram, bokningar kommer in i systemet, telefonen ringer, intervjuer görs, besök på centret, ta hand om fyrbenta dagisbarn, kurser efter stängning, privatträningar, mejla elever på kvällarna. Administrativt jobb däremellan. Och helt ärligt, jag njuter av varje dag. Tappar tid och rum. Boostas av energi när tidigare jobb sugit ur mig energin. Jag sugs in i denna fantastiska värld och utmanas, utvecklas ständigt i mitt arbete, Varje dag.
Jag kan bara förklara det såhär; Jag har Äntligen hittat hem.
Det här skrämmer rätt många. Jag lovar att ni är några stycken som skakar på era huvuden och tänker att snart kraschar hon. Hon måste vila! Men det är inte så, jag är väl något av en konstig prick som kör mitt race på gott och ont. Det här inlägget är inget skrik på hjälp. Det är nog mer en beskrivning av hur allt idag ser ut. Det är väl inte en jätte normal vardag jag har men aldrig har jag känt mig så hel som nu, lycklig i min vardag och även om jag vet att jag tidsnog behöver ordna upp lite mer tid för min egna familj så är det såhär det är just nu och utan dessa galenskaper skulle jag inte kunna arbeta i mitt företag heltid och försörja mig på detta. Enkelt egentligen. Det må vara långa kvällar, helger och jourjobb. Men jag skulle göra om denna resa tusen gånger om för aldrig tidigare har jag upplevt lyckan i ett arbete som nu. ❤
Men det är precis det här som gör det lite kluvet när man väljer att jobba heltid i denna värld (iallafall som jag har valt att lägga mina tider och engagemang) man prioriterar bort väldigt mycket annat som för andra är en självklarhet. Jag viger hela mitt liv och själ till företaget, kunderna och hundarna, mer än vad folk kanske inser. Så det är lätt att tro att en annan bara myser runt i en romantiserad bubbla med gulliga, fluffiga fyrbenta vid min sida. Men det är slitit, det är otroligt mycket jobb och uppoffringar. Att balansera ett jobb som jag har med ens egna privatliv känns stundtals omöjligt. Det där dåliga samvetet är alltid där och jag roddar livet efter hur jobbets kalender ser ut. Ibland även på dags nivå beroende på vad det kommer in för samtal under dagen.
Men jag vill tro att vi alla gör vårt bästa i de olika liven vi alla lever. Jag har hundarna som kall, det har blivit så med åren och det är precis det här jag ska fortsätta göra framöver också. Nästa sak på priolistan är min helt egna fantastiska familj, för jag älskar dom. Så otroligt mycket och det finns inget bättre än när jag rullar in med bilen på infarten, malamuterna ylar av lycka, ut kommer James springandes och inne väntar en stor varm kram av Chribbe. Så mycket kärlek och utan dom skulle inget av det andra ens hänt.
Ungefär sådär ser livet ut just nu. Jobb, djuren, hem, sova - börja om. Men med lycka, varje dag. aldrig tidigare kunde jag tro att jag skulle vara här idag och genuint tacka livet för allt som är. Det må vara lite Hundtränare 3.0 men wow, vilka dagar. ❤
Kärlek till er alla där ute! Er Hundtränare & Vän, Sara Viforr.