I mitt jobb hanterar jag en del smärta, sorg och ångest. Hos ägarna, hos hundarna och mellan varven hos mina kollegor. För alla går vi igenom våra resor som inte bara är rosa fluffiga moln utan dippar där ångesten ibland tar över.
Livet. Kanske också det som skapar balans, får oss att på riktigt uppleva lycka för att vi också upplevt sorg och ilska. Alla känslor & upplevelser balanserar upp det andra hur mycket vi än försöker förneka det andra och 2020 har varit ett tungt år för oss alla, mer eller mindre lika så som att julen närmar sig med alla känslor därpå.
För oss här hemma händer något helt annat. Våran äldsta Alta kämpar med sin rygg, smärtan och jag försöker göra hennes tid nu till den bästa. Maktlösheten som rinner ut i fingrarna och sorgen redan innan som bränner bakom ögonlocken. Men med vetskapen om att hon haft ett rikt, fullt och underbart liv. Med oss, med de andra och att livet alltid har sin gång. Att allt oavsett vad jag vill eller tycker - har ett slut.
Men med förluster som jag haft tidigare, året som varit och denna tragedi som flåsar mig i nacken som vi alla försöker springa oss ifrån - känner jag hur allt bara rasar över mig.
Klockan ringer om mornarna, jag hör inte ens ljudet. Är vaken om nätterna och lyssnar på hundarna när de andas i deras sömn. Stirrar ut i mörkret tills det är dags att försöka ta sig upp. För vardagen snurrar vidare, oavsett vad som händer. Så jag startar datorn, ringer alla samtal, skriver träningsplaner, åker på hembesök, har träningar, stämmer av med personalen, gör bokföringen. Är med James, äter mat och sedan faller natten över oss.
Och jag lyssnar på hundarna.
Denna månad skulle kantas av ledighet, dragträning med hundarna, långa promenader i skogen och verkligen bara vara i nuet med mina fyrbenta innan Januari drar igång med 11 månaders jobb på schemat innan nästa ledighet. Men istället brakade hon ihop, luften gick ur oss alla och jag tampas med att få all tid jag bara kan - med henne. Utan att låta känslorna ta över i ren panik. Jag vet att det blir bra, tillslut blir det alltid bra. Men just nu vill jag mest dra täcket över huvudet, låta tårarna rinna utan slut och ge upp en smula.
Oavsett hur duktig jag är i min professionella roll blir det annat när det landar i ens egna liv, förnuftet försvinner och känslorna tar över. Det går inte att vara objektiv och hålla distans.
Men för hennes skull tar vi en dag i taget, med henne inne, överflöd av goda ben, mys på soffan och att ha koll på hennes mående varje dag. Alta, min underbara stjärna - krigare, drottningarnas drottning. Du förtjänar allt och lite till.
Din matte ❤ Sara VIforr
Comments