Idag när jag satt i bilen, i biltvätten och hade på lite för hög musik och försökte att inte bry mig om den där sjuka klaustrofobi känslan som alltid kommer smygandes i den där jäkla biltvätten så drog det över mig en lukt, antagligen från biltvätten och ni vet det där med dofter och minnen.. Och plötsligt tänkte jag på min pappa. Min riktiga pappa som tog sitt pick och pack när jag var liten och stack till ett annat land. Han som jag inte vigt en tanke åt på flera år. Så där satt jag i bilen och funderade på hur man kan lämna sitt barn, speciellt nu när jag själv har James. Psykologin bakom och hur vissa människor väljer att forma deras liv, vilken förödande effekt det kan ge de som är kvar rent känslomässigt.
I den stunden där i bilen ville jag åka tillbaka i tiden, till 18åriga jag som precis fått reda på att jag tydligen har en bror, i ett annat land. Någon som jag faktiskt inte skulle lära känna och inte heller någonsin kalla för familj. Jag var vilsen, jag var trasig och jag tog mig igenom dagarna med fyrbenta som fick mig att se något slags ljus i det där mörkret.
Jag skulle så gärna vilja åka tillbaka i tiden och säga att det blir bra, det blir faktiskt bra. Tillslut. För det blev det. Ett tag. Väldigt bra. Nästan sådär så jag trodde att det faktiskt, kanske, skulle få vara bra som många andra har det. Men sen kom allt det andra som jag idag faktiskt inte förstår hur jag överlevde. Låt mig understryka - med nöp och näppe.
Kanske var det hon, min älskade fyrbenta Brooklyn som fick mig att överleva. Eller systern min som kastade in alla mina saker i hennes släp och tvingade mig att bo hemma hos henne efter månaders isolering i huset på landet. Eller en kombo av lite allt möjliga saker.
Jag tror inte ens de flesta insåg mörkret jag var i. För vi överlevare lär oss tidigt hur man drar på ett leende och låtsas om som ingenting. Det är faktiskt lättast så.
Så jag hade min stund i bilen, där i biltvätten med lite dåliga minnen, med lite funderingar och allt för hög musik i bilen. Jag låste upp på jobbet, gjorde kaffe, tog emot en av mina elever och började ha dagens kurser. Tar upp telefonen och ser flera meddelanden.
Artikeln i DN låg ute. F*cking DN. och på något sett så känner jag nog mest seger.
För jag klarade mig genom alla de där åren och jag vill tro att jag idag gör ett bra jobb i de delarna jag jobbar med i alla tre företag inom hund med mina fantastiska kollegor som banar väg för allt som sker och allt som komma skall. Jag jobbar med styrelseuppdrag, frilansar, arbetar som ambassadör åt flertal företag och lever med mina fyrbenta precis som jag drömde om när jag var liten. 4a hundar och en fantastisk häst. Jag har en underbar familj, en son, (hur gick ens det till, jag som aldrig skulle ha barn?!) Jag livnär mig på mina företag, vi är flera som lever på företag(en) och idag signades papperna för ännu en anställd som kommer jobba deltid i Furly. Hur sjukt är inte det? Skulle någon frågat mig när jag var 17 år vad jag skulle göra när jag var 31år så skulle svaret vara att jag inte skulle leva. För det var precis det jag trodde. Jag var trasig och världen hade inte någon plats för som mig. Trodde jag.
Så det må vara en liten artikel i DN om hund. Något som imorgon kommer vara översvämmat av annan info och som vi alla vet som driver företag - så lever vi inte på gamla meriter. The Show must go on.
Men privat, till mig själv; Idag var en seger. Om inte annat så visade jag mig själv att det går, mot alla odds, och att det faktiskt även kan bli bättre än vad man (någonsin) vågat drömma om. Att universum älskar envisa jävlar, att man aldrig ska ge upp, alltid gå sin egna väg och att även den där vilsna själen som jag var har en plats i denna värld, på riktigt. ❤
Tack till alla er som stått vid min sida i alla dessa år. Utan er - Inget mig. ❤
