• White Facebook Icon
  • White Instagram Icon
  • White YouTube Icon

Passout Hundträning 
Stockholmsvägen 115, Bålsta

Mobil; 073-5273087

info@passouthundtraning.com

I'm just saying it's fine by me If you never leave



24e december är det 6 år som förlovade. 15 år sedan jag första gången såg dig och 7 år sedan det vart vi på riktigt utan krusiduller och kaos. Eller någon dans på rosor rakt igenom är det väl aldrig och speciellt inte för någon som delar sina dagar med mig.

Jag ska erkänna nu, mina brister. Som jag aldrig kan erkänna högt för Chribbe.


Jag vet att jag är hopplös med alla kläder som jag slänger runt mig i hela huset. typ 140kvm med högar i alla rum. Jag vet inte varför jag gör såhär. Typ klär av mig i farten och tappar en strumpa påvägen till nästa rum där det åker av en tröja och sedan där någonstans den andra strumpan. Alltså. Jag jobbar på det. Förstår inte hur man kan vara 30 år och fortfarande inte ha ordning och reda på sina grejer. Slarvar bort allt. Allt. Förstår inte hur det ens är möjligt.


Jag vet inte heller hur jag alltid hamnar i tusen projekt där allt måste göras NU och där jag hamnar i lägen där dygnet är uppdelat per kvartar & i inom varje kvart måste x-antal saker hinnas med. Jag försöker vara normal, bara vara och andas. Men alltså det går inte. Det kryper i hela, hela mig. Jag bara måste göra något. Tro mig - Jag kämpar verkligen!


Jag vet inte heller varför jag alltid typ måste vara värst.. Jobbar jag så gör jag det mer än någon annan, ska det fixas på tomten så jävlar då fixas det till natten. Ska det byggas, ja då byggs det som att vi ska upp med ett nytt hus. Handlas det något så är det inte bara en pryl, då är det riktiga grejer. Jag blir näst intill (nej förlåt, jag blir;) manisk i allt jag gör och förväntar mig nästan att alla i min omgivning ska vara som mig.. Jag kan bara inte göra något halvdant och min stackars sambo får aldrig en lugn stund i hans liv som han delar med mig.



Jag blir så fascinerad av denna kille. För jag förstår verkligen inte hur han vissa dagar orkar dela hans liv med mig. I många år har jag hela tiden funderat på hur jag kan dra ner på tempot, bli den där tjejen som många andra. Som bara älskar att pyssla hemma, ta hand om familjen i lugn och ro. Dricka ett glas vin och typ prata om dagen.. Jag är ju inte såhär. Jag klunkar en hink kaffe och KÖR, springer ut och in, tränar hundar, åker till stallet, (förra året målade jag om hela sovrummet dagen efter julafton) helt normala grejer som jag gör. Jag förstår att det här inte är helt... "Normalt" och även om min kära sambo också kan vara lite jobbig mellan varven så förstår jag inte riktigt hur han pallar tempot som är i vårt hem.

Det jag dock inser nu är att jag kommer nog aldrig förändras.

Jag är såhär galen & knäpp, på gott & ont.




"I'm just saying it's fine by me If you never leave And we can live like this forever It's fine by me

Jag är inte den där känslosamma bruden som lägger ut överallt hur mycket jag älskar min kille, hur han har gjort mig hel och att jag inte skulle överleva utan hans kärlek. Nej,

jag är allt för självständig för att hänga upp hela mitt liv på en individ som senare kan lämna mig i spillror. (Been There - Done that). Men efter dessa år och efter allt vi gått igenom kan jag säga såhär. Jag älskar honom. Så jävla mycket. Jag vill vara med just honom tills jag blir skröplig och grå. Ja, jag kommer reta honom med min käpp och skratta åt mina egna skämt precis som idag (förutom käppen såklart) men jag hoppas innerligt på att det är vi länge.


För även om han också har sina brister och saker som han kämpar med så är vi ett jävligt bra team. Han tror på mig, lyfter mig och peppar mig. Vi har ett fantastiskt liv tillsammans och som han fortfarande får mig att skratta med hans skeva och konstiga humor. Han gör mig fortfarande sådär sjukt imponerad mellan varven och jag är så Stolt över honom. Som person, som pappa och som min partner. Jag har aldrig träffat någon tidigare som accepterat hela mig som han gör, med alla konstiga brister och saker som jag har för mig och på det så stöttar han mig genom allt. Med honom känner jag mig aldrig missförstådd.


Att ha någon i sitt liv som tror på en som han gör är fantastiskt. Som inte försöker göra om utan istället bygga upp.



Jag är inte längre 15 år vid den där brasan som kvällen jag träffade dig första gången. Inte heller 19 år när vi stod i din lägenhet när du skulle bjuda på finmat.. Makaroner & köttbullar. Inte heller 24 år när jag 4 på morgonen vinglade över till din lägenhet efter att ha dansat loss på Elitloppsfesten. Mycket har förändras men allt till det bättre. Jag tackar för att du släppte in mig i ditt liv ännu en gång och denna vända lovar jag att vara klippan för dig som du alltid vart för mig.


I'm just saying it's fine by me If you never leave






153 visningar
  • Black Facebook Icon
  • Black Instagram Icon
  • Black YouTube Icon