Jag är något av en känslomänniska.. ("Något av" är en underdrift - jag vet.) Men fortfarande, jag vill inte skriva känslo-vrak-upp&ner-jämt. Då låter man ju helt galen så... Något av, kör vi med i dagens text.
Hur som. Känslor. Jätte jobbigt och den sanna sidan av mig pyser ut på hemma plan. För på jobbet kan man inte lägga ner sig ner platt som ett barn och gråta bara för att känslorna tar över helt i onödan. Okey, förra veckan ramlade jag typ ihop på gräset framför Karolina medans hon predikade för mig om att jag måste andas och sluta flänga runt som en duracellkanin. Då gjorde jag en sådandär, la mig platt på gräset och grinade om att hon inte får lämna mig och hur ska jag överleva när hon börjar på sitt nya jobb?! (Ja, Karolina har fått ett annat jobb som ger typ dubbla lönen.) Funderade jag på att ställa mig på Malmskillnadsgatan för att höja hennes lön? Ja, men sedan insåg jag att jag kanske inte får ta saker och ting till den nivån.) Ni ser - väldigt mycket känslor bubblar i mig.
I hela vardagen med företaget så har Chribbe börjat jobba då han nu är klar med sina studier efter 2 år hemma. Alltså ingen hemma-man längre. Vilket betyder att vi plötsligt ska träna alla hundar tillsammans, laga mat, städa och ta hand om sonen. Ni vet sådant där han gjorde medans jag jobbade, typ dygnet runt. Jätte jobbigt är livet för tillfället för mig. Behöver typ en städare, nanny och kock. Hur som, i hela denna vardag som plötsligt är verklighet insåg snickaren att det kanske inte var så smidigt att åka runt i en liten mini-bil där han knappt får plats med alla hans verktyg så snäll sambo som jag är fick han ta min firma bil. Perfekt med skåpbilen för honom och samtidigt så syns varumärket i närområden.
Done Deal!
Han var super nöjd och jag har suttit där med ett påklistrat leende (men med tänket att "nu biter du ihop för Chribbe, var lite team Chribbe nu och bit bara ihop.") För nu ska jag vara helt ärlig, jag hatar hans bil. Tycker inte om att köra den, inte är den vit heller, (alla bilar ska vara vita enligt mig) och när man kör känns det som att rumpan (min alltså) åker i backen, tycker den är konstant skitig och oavsett vad jag gör så piper något i den där jäkla bubblan...
När jag igår lyckades hamna i en situation där jag skulle köra en av byggherrarna här ute i Bålsta i den där bilen, alltså herregud, om jag kunde gräva mig rakt ner genom jorden till Kina skulle jag ha gjort det men istället kved jag fram något om att firmabilen är med sambon samtidigt som jag kastade ut alla pantburkar, påsar etc som (min älskade sambo) kastat in där under hans tid med denna bil. Skämdes ihjäl. Aldrig igen. Punkt. Tur för mig skrattade denna man mest, (åt mig antagligen) men ändå. Dog.
Så tillslut kunde jag inte hålla känslorna inne. Och stackars Chribbe lever i en storm av känslor när han valde att flytta ihop med mig. Så det kom tillslut fram där hemma, det och ungefär allt annat jag hållit inne senaste veckan. Ja veckan, inte veckorna. Så han fick höra om att jag "känner mig identitetslös utan min bil." Inget skämt nu. Jag valde dessa ordval. Identitetslös utan min bil. Gravallvarlig var jag. Som en liten snorvalp som levt livet dansandes på en silversked. Kom då ihåg att vi pratar inte om värsta coola bilen, det är en skåpbil. Jag har inte ens ett bra ljudsystem i. Men ändå. Identitetslös, utan min bil. Hans min. Och observera att lägen som dessa inser jag inte alls hur jag låter eller framstår. Chribbe beskriver detta som "Saras Ego bubbla." & jag instämmer, inte i stundens hetta (aldrig att jag skulle erkänna det då.) utan typ en eller två dagar senare. Som nu. Min Ego Bubbla pyste ut och hans reaktion till denna känslostorm borde ha varit ett garv utan dess like. Istället letar han nu bil, så att jag får tillbaka min skåpbil. "Happy wife - Happy Life."
Tack för att du står ut. lever i denna känslostorm och... Ser till så att jag får tillbaka min älskade lilla hundbil. ❤ Bra sambo den där killen.
