Idag när klockan ringde 05,15 och jag stod ute med våra björnar till malamuter, bytte vatten, gav mat och gosade innan jag satt mig i bilen för att vara på jobbet fram till sena kvällen.
Då påminde jag mig själv om varför jag gör det här. Varför jag krånglade till allt och tog steget utanför ramen. För tro mig, mitt liv skulle i praktiken vara väldigt mycket lättare om jag bara stannade kvar på banken. Med mina fasta tider, med mina tydliga arbetsuppgifter, härliga kollegor och lönen på kontot den 25e varje månad.
Jag skulle ha klarat mig ifrån väldigt många konflikter & frustration där hemma med familjen om jag stannade kvar i den världen. Jag skulle fortfarande haft kontakt med många underbara vänner som jag inte hunnit träffa på ja, år nu. Jag skulle kunna åka hem och alltid vara ledig när jag är hemma. Jag skulle helt enkelt vara en helt normal kompis, sambo & mamma. (I teorin iallafall.)
I praktiken så vet jag att det inte går. Jag försökte så många år. Att bara vara som alla andra. Att vara "normal" och det kvävde mig. Släckte hela min glöd. Så jag jobbade med drömmen i det tysta, vid sidan av. Vände upp och ner på mitt privatliv för att försöka hitta mig själv och vart jag platsade in i denna stora värld. Själen ville mer och jag drogs som en magnet till de fyrbentas värld med hela psykologin bakom.
Jag klarar inte av att följa strömmen bara för att. Det kväver mig och drömmaren i mig ville ge tillbaka. Efter sorgen med Amy, efter alla åren med dessa djur som räddade mig från det mörka - ge henne upprättelse, försöka vara de fyrbentas språkrör när de inte kan kommunicera själva. Hjälpa fler där ute tvåbenta som fyrbenta och varje dag kunna komma hem och känna att jag bidragit. På riktigt. Se tillbaka på mitt liv och iallafall känna att jag gav mig själv lyckan att arbeta med något som jag inte kan vara utan, med min dröm, med mitt stora intresse och få njuta av mina dagar och må bra av mitt arbete. För är vi inte skyldiga oss själva det? Att iallafall försöka hitta vår egna väg istället för andras?
Så jag vet, jag om någon vet att det är lite mycket jobb ibland. Att dagarna inte räcker till eller att jag kanske sitter med lite för mycket projekt i mina händer mellan varven. Att stress äter upp en och att återhämtning är a & o. Men jag vaknar inte upp om mornarna med ångest, inte heller har jag några frågetecken kring om jag vill fortsätta arbeta som jag gör och jag ångrar inte en sekund i mitt val att vända upp & ner på precis hela livet för att dygnet runt arbeta, andas och utveckla företaget med alla fyrbenta & deras ägare.
Målet nu är att lära mig hur jag behöver lägga upp hela verksamheten så att den tillslut inte efter år i denna värld släcker min glöd utan fortsätter att mata den med virke så att den hela tiden brinner. Men detta tampas alla som arbetar med deras dröm med. Att hela tiden hitta inspirationen i sitt arbetet. Så jag är medveten och behöver inte dunkas in med info från alla håll och kanter med att jag ska hitta en balans, sakta ner tempot eller som de i det tysta. Som väntar på mitt fall. Jag ska ingenstans. Låt oss vara öppna & tydliga med det.
Det började med en tragedi, vägen hit. Från och med Du, från och med då. Somliga ljus brinner aldrig ut
Nu kickar vi igång sommar säsongen, hösten bjuder på ett jäkla KABOM men nej, inget jag avslöjar ännu. Men herregud vad bra allt blir. Strategiskt framåt,
varje steg mot målet där framme. ❤
