Vintern här hemma och början av året har endast kantats av en sak i vårt privatliv och det har varit att rent psykiskt försöka lappa ihop Alta. Att hon skulle få en så bra sista tid som hon bara kunde få. Så vi slussade hundar genom huset, la upp scheman så att alla skulle få sitt, jag tog övervåningen med Alta medans Chribbe var där nere med de andra, Han tog hundar med sig till jobbet och lika så jag, vi pusslade, donade och pusslade lite till. Och jag skulle gjort om det tusen gånger om, för hennes skull. ❤
Sen kom den där dagen som vi visste skulle komma och jag måste erkänna att senaste 6 månaderna privat gällande mina egna hundar, ja det har varit tufft. För det har varit så otroligt mycket sorg i hela vardagen. Och de andra sköts lite åt sidan, då Alta var fokuset, väldigt naturligt egentligen. För i jobbiga perioder så gör man allt för att överleva. Fokuset blir att allt precis går ihop. Men mer än så går inte.
Och vet ni, jag är personen som säger att det är okey. Det är faktiskt livet - i perioder.
Men jag vet också att jag redan i mitt liv gått igenom helvetet några vändor och efter ett tag måste man bara dra upp sig själv, iallafall jag, sådär rakt upp ur det mörka och försöka komma tillbaka till det som driver en, som ger en energi och som förgyller dagarna.
I mitt fall är det faktiskt att vara med mina djur, i naturen och utvecklas inom nya saker tillsammans med dom.
På så vis kändes det lite som att Lykka just i denna period ramlade ner i mitt knä av en anledning, att här kan jag inte lägga mig platt och checka ut. Som att jag nu också behöver göra allt det där som jag velat göra med malamuterna och att även om det kanske inte finns så mycket "lust" så kommer det kanske tillbaka när jag väl står där. Att jag bara måste skifta fokus och komma tillbaka rent mentalt till min egna fyrbenta familj. Att oavsett vad jag gör så kommer hon inte tillbaka, varken Alta, Brooklyn, Buster eller Amy. Men de jag har här på jorden med mig, de förtjänar hela mitt engagemang och hjärta.
Så idag gästade jag på Hundsimmet med Cody och när jag åkte hem gjorde jag det med ett leende på läpparna som jag inte haft på länge. En gnista tändes i mig igen och med känslan att fan vad jag älskar mina djur! Den där stora bjässen som jag aldrig trodde skulle simma under hans första pass, jo då - han simmade, han lyssnade på kommandon och han gav verkligen allt han kunde första gången i en pool. Jag känner den där hunden, innan och utan och han skulle aldrig gjort det här om han inte litade på mig till 100%. Efter idag fick jag, svart på vitt att han skulle gå in i döden för mig den där hunden och det är ingen självklarhet för dessa självständiga varelser. Det är en plats som man inte så lätt får & den ska man vårda. Så Tack Cody för att du är du & för att jag får ha just dig i mitt liv. ❤
Effie går kurser på jobbet och har precis börjat på Trixkursen som hon verkar ÄLSKA, Delta har för tillfället fullt upp med sin nya bebis (Lykka) som hon lär allt hon kan, busar med, tvättar och sover med. Vi har även fått över våran bästa Therese en gång i veckan till oss instruktörer i huset så vi kan fortsätta utvecklas inom tävlingsgrenen Lydnad med våra egna hundar, vilket jag tränar Delta i med bästa hjälpen av Therese.
Sen har vi lilla Lykka. Lilla underbara, galna - Lykka. Passivitet. Det fokuset har vi. Valpkurs med fokus - Passivitet. Sen små tränas hon inom vardagslydnaden men jag måste erkänna att inkallningen, det är hennes grej. så vi nöter på i skogen, kallar in, skickar iväg, kallar in igen, skickar iväg. Precis såhär håller jag på. Nöter in att inkallningen inte är att man blir kopplad, inte att man får skäll, bara positivt och sedan ut igen på nya äventyr. Men jag måste erkänna att den här hunden, hon kommer nog bli min bästa hittills. Hon kommer briljera i allt jag vill göra men innan vi ens börjar peta i det, så måste hon landa. Kunna slappna av ordentligt och växa på sig lite.
Som James säger här hemma "Delta kan allt, men hon är 4a år. Lykka kan inget men hon är bara 0 år, hon kommer lära sig."
- Kloka ord från en 4åring. ❤
Så jag fyller kalendern med små egna saker med mina fyrbenta. Våren bjuder på lite sol, det är ljust om kvällarna och jag rent mentalt försöker ställa om. Se värdet i allt det fina vi har och jag vill tro att det bara kan bli bättre. Att 2021 inte började så bra men att det faktiskt kan bli ett bra år ändå, fullspäckad med saker som ger en energi och att det är viktigt att ibland tvinga sig till det där som faktiskt får mig att må bra, även om det är att bara sitta ute i stallet och ge hundarna morötter att mumsa på.
Att man ska njuta av det som är idag & njuta av relationerna man har. 4benta som 2benta. ❤
Kram på er alla & glöm inte att vara snälla där ute. Både mot er själva som andra.
Er Hundtränare & Vän, Sara Viforr.
