20e september tog du ditt sista andetag med mig och "E" vid din sida. Du var klar. Så himla färdig. Och vi kämpade för dig in i det sista,
som vi kämpade med dig sista timmen, vi bokstavligen bar upp dig från var sin sida när dina ben vek av smärta. För vi visste, skulle vi låta dig falla ner skulle du aldrig komma upp igen. Vi visste och som vi inte ville släppa taget om dig... Tillslut tvingades vi, för din skull, att låta dig lägga ner och aldrig mer komma upp igen.
Det var lika vackert som det var fruktansvärt. För avslutet var minst sagt traumatisk, en våg av oändlig sorg och en vardag som krossats i spillror. En måndag som vände upp och ner på allt. Men vi var tillsammans, vi var med dig in i slutet och jag vill tro att du vet att vi var med dig där, in i det sista med oändlig kärlek till just dig. Dröm trion som vi faktiskt varit sedan jag hittade dig och er i stallet på andra sidan häcken.
Jag fick 8a fantastiska år med denna häst. Några av dessa år gick han i hagen gränsande till våran tomt. Många gånger när jag satt och åt middag hade jag lyxen att se Nisse i hagen och jag vet inte hur många gånger under åren som Chribbe kommit ut när jag ridit och ropat att middagen är klar. Jag har galopperat över åkrar, hoppat över diken, kört dressyrpass i slitna sneekers och pussat på den där mulen ungefär en miljard gånger. Lärt honom att steppa med hjälp av en klicker, mockat, mockat och mockat lite mer... Den där hästen har skolat in 7 hundar under åren och den fyrbenta som blev stallhunden var helt klart Delta. Hon har tillbringat fler timmar än vad jag kan räkna ute på ridturer och Nisse blev alltid sådär extra glad när han fick sällskap av en hund på våra ridturer. ❤ När James föddes var första anhalten stallet och den där lilla galningen till tvåbent har halvt växt upp i stallet och lyfte en grep för att hjälpa till innan han ens hade fyllt 2 år. Jag vill tro att den där hästen var något av ett magiskt väsen, för få djur är så kloka som han var. En gammal och vis själ med ett hjärta av guld.
Vi har lekt, dansat och mark tränat mer än vad jag nog har ridit under åren och just detta gjorde oss till det vi var tillsammans. För som vi var så sjukt synkade sista åren.
Du Nisse, fantastiska häst. Det är en underdrift när jag skriver att du många gånger räddat mig. Som när jag blev sjuk var det många gånger som du tog över all kontroll och tog oss hem när min kropp la ner. När jag hade bra dagar passade du på, då kom araben fram och jag fick jobba med dig istället för att du jobbade för oss båda. Och de gånger när allt i mitt liv rasade red vi ut på just den där rundan och precis där, mellan åkrarna, satte du fart och du sprang.. Som du sprang.. För du visste att det bara var där uppe på din rygg som jag kunde skrika rakt ut och låta tårarna rinna innan vi kom tillbaka och det var dags för mig att bita ihop och vara "stark" igen. Så jag längde ut tyglarna, grabbade tag i din vita man och lät dig springa medans jag släppte ner garden och lät känslorna komma ut istället för att de skulle äta upp mig inifrån. För hur glammigt allt än ser ut så är det aldrig bara rosa fluff, inte för mig precis som för så många andra. Livet, ja det kan vara ganska kasst mellan varven faktiskt.
Så du räddade mig, gång på gång och jag har alltid sagt att du är min paus knapp. Min terapi gubbe, energi och meditation. Min fina Vita Fara. ❤
Du var allt det och mycket mer. För under dessa år har jag haft lika mycket sorg och tragedier som vi har haft toppar. På dessa 8a år har vi hunnit leva tre olika liv och precis som "E" sa, så har Du alltid varit vårt konstanta. Du har varit där, för oss och vi har pusslat våra liv runt dig. Oavsett vad som hänt i livet har rutinerna kring dig alltid varit desamma med oändlig kärlek från din sida.
Det är inte så många i mitt liv idag som vet att jag från början faktiskt är en hästtjej mer än hund galning. Jag har alltid dragits till de fyrbenta men hästarna har varit min alldeles egna grej där prestige och prestation inte varit mitt mål sen många år tillbaka. Mocka hage, lyssna på ett par skrittande hovar, frustandet en kall vinterdag och ta en ridtur bara jag och hästen - ja, för mig är det livet. Att sedan få ha lyxen att komma ett djur så nära, sådär så att man verkligen på riktigt förstår varann innan och utan. Ja, det går bara att beskriva som magiskt.
Nisse blev 25 år. Glad och framåt gubbe som in i det sista var som smör i kroppen när jag red igenom honom. Han fick lyxen att slippa vara skadad och ha ont. Det var den morgonen där i måndags när det vände för honom, men det gick fort trots allt och jag är så tacksam över att vi fick vara med han in i det sista. ❤ Han hade ett fantastiskt liv och jag är så himla tacksam över att jag fått dessa år med denna magiska häst. Allt vi gått igenom och allt han lärt mig om djur, deras känsloliv samt kommunikation art gränser emellan.
Men.. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Hur jag ska hantera hela situationen. Det är kris på så många olika plan så jag vet inte ens vart, hur, jag reder ut allt. För vad gör jag nu? Utan dig, utan den vardagen som jag hållit så hårt i och format allt efter. Alla beslut jag tagit under senaste åren har varit med en baktanke. Mer tid för Dig. Men, du är inte här längre och kvar står jag i en vardag där allt är utformat just för Dig. Så.. Jag orkar inte, på riktigt, känna efter. Rädd att ramla ner i ett ofantligt mörker och även rädd för en vardag som äter upp mig när du alltid, alltid fyllt på min energi så att jag orkat med allt det där andra. Så, jag är i detta vakuum av sorg & chock, gör det jag gör bäst och jobbar på i företagen, tänker att du gett mig så otroligt mycket och att jag kanske, senare, accepterar att du inte längre är här. Att vi en dag ses igen och att du alltid, alltid kommer ha en så jävla stor plats i mitt hjärta. Men just nu måste jag bara hålla mig flytandes utan dig.
Så, Min älskade vita fara. ❤ Tack för allt, du var minst sagt min sagohäst.
