"Har varit så nära att ge upp ibland Men vet helt säkert att den finns där någonstans Och om jag letar lite till, så hittar jag nog fram Det verkar så lätt för dom som hittat hem" - Instruktionsboken, Miss Li
Igår ramlade Chribbe in på akuten och jag körde alldeles för fort raka vägen till Västerås med paniken i mig att han kanske, faktiskt, brakar ihop på riktigt nu, och det enda jag tänkte var att han faktiskt, på riktigt lovat att "jag ska få dö innan honom."
Hur sjukt är inte det att jag tvingat Chribbe att LOVA att han inte dör innan mig.
Det är ganska galet när jag skriver ner det i ord såhär. #Dramatisk
Det är min absoluta största skräck här i livet. Att han skulle försvinna helt.
Att han inte skulle finnas där. Med hans skeva humor, hans lugn i stormen och han som alltid kan få mig att se klart även när precis allt rasar runt oss. Till&med hans dagar när han bara går runt och muttrar som en sur, bitter, gammal gubbe. För det finns dagar när vi inte är på rosa moln, typ sådär så att jag nästan vill ta in på hotell och bara vara där ett tag för att slippa se honom. Men aldrig att jag skulle vilja vara helt utan han.
Han är den jag vill gå igenom vårt galna liv med, han är den jag vill bli gammal med, bråka med, skratta med, utvecklats med. Vakna med, somna med - livet ut.
Så igår vart jag rädd. Så jävla, jävla rädd. Insåg att det jag springer efter, letar efter - finns här vid mig. För i några år nu har jag letat efter det som får mig att släppa allt. Förutom jobbet. Det är ingen hemlighet att jag missbrukar mitt jobb, det har blivit som en drog och jag har försökt hitta det som kan få min hjärna att släppa det där, i alla fall för en stund. Men igår blev det väldigt solklart och jag inser att jag faktiskt, har hittat hem.
Som vanligt är det han, för allt som är idag har vi skapat tillsammans. Inte jag själv utan han och jag. Företagen, hemmet, fyrbenta, galna barnet, äventyren som ekorrhjulet. Det är vi och för mig är det han. Han, han, han.
Tänk att det ska krävas något sådant här för att man ska vakna upp ur sin dvala och inse det där som alltid varit framför en. ❤ & Chribbe, du som läser allt som ett litet spöke utan att kommentera eller gilla. Skräm mig ALDRIG sådär igen!
(och jag lovar på riktigt nu, att det är inköpsstopp på hundar, du får det här i skrift,
så ditt hjärta kan pumpa på i vanlig takt igen.)
#Du&Jag Kompis ❤
