Vi alla som har djur vet att vi har dem på lånad tid. Kanske är ni som mig och stoppar huvudet i sanden här, tänker bort den där tanken direkt när den sköljer över en. Att ens fyrbenta alltid, alltid kommer vara där vid ens sida. En tanke som är fruktansvärt jobbig att hantera men som vi också signar den dagen vi tar hem en fyrbent. Vi har dem på lånad tid och bör ta vara på varje dag så gott vi kan tillsammans.
När Amy dog (min första egna hund) trodde jag att jag själv skulle dö på kuppen. Det tog tid för mig att komma tillbaka igen, till något slags i alla fall nytt normala.
Ett trauma som idag fortfarande ligger där som ett öppet sår, som jag inte önskar min värsta fiende men som lett till det jag jobbar med idag. ❤ Mer om detta hittar ni här: https://poddtoppen.se/podcast/875792115/hundpodden-var-basta-van/sorgbearbetning-till-dig-som-har-forlorat-en-hund
Efter Amy har flera fyrbenta traskat över regnbågsbron men förra året in på detta år har varit hemskt privat. Våran första Alaskan malamute Alta somnade in, några månader efter det dog min sagohäst i våra armar, vi fick reda på att Effie är hjärtsjuk och varje dag med henne är en bonus.. Katten som varit i mitt liv i 21(!!) år lämnade oss.. Mitt hjärta orkar faktiskt inte så här mycket sorg på ett bräde så jag stängde nog av en stund. Men nu börjar jag sänka de där murarna igen.
Kan nu utan att börja fulgrina säga att: Jag saknar dem. Så otroligt mycket.
I jobbiga tider gräver jag ner mig själv i jobb & projekt. När det är saker jag inte kan lösa eller påverka gör jag ovan gånger 200. Jag är sämst på att bearbeta och hantera mina egna känslor. För jag tycker att det gör alldeles för ont. Sorg är en fruktansvärd känsla enligt mig.
Det är ett kvitto på kärleken. Jag vet. Men jag var inte klar.
Jag saknar den där nosen som alltid buffade mig i ansiktet när det var dags för mys. Jag saknar hur hon alltid hämtade kopplet i hallen när hon ville ut. Jag saknar kanelbullarna som värmde mig under täcket i sängen. Jag saknar den där manen att hålla i när vi galopperade ute på vägarna. Jag saknar kattens trampande & kurrande. Jag saknar blickarna, kommunikationen, glädjen, samspelet med just dessa individer. Hur förklarar man för sonen att "vi inte kan hälsa på dem i himlen" att vi inte kan träffa dem igen, någonsin. Hur förklarar man döden för ett barn när man själv inte vill acceptera denna?
Jag har förmånen att leva ett liv där jag kan fortsätta ta in fyrbenta individer i vårt liv. Lilla Lykka fick ett hem hos oss efter Alta och hästen från Irland kom hem efter att sagohästen traskade över regnbågsbron. Nya individer har fått komma in i familjen och förgylla tillvaron men det ersätter inte de fantastiska individerna som jag saknar så. Ersätter inte deras personligheter som idag ekar tyst i våran tillvaro. Sorg. Saknad. Hur den alltid är där i bakgrunden men vissa dagar sköljer över en lite extra.
För varje individ som lämnar oss blir jag mer och mer rädd för döden. Blir mer och mer manisk kring att ta vara på varje. jäkla. dag. För jag är rädd för att förlora tid med dom. Dessa fantastiska djur som varje dag ger allt av dem själva, öser villkorslös kärlek över oss och står vid våran sida även när vi kanske inte förtjänar det.
För dem gör jag allt, verkligen allt jag kan & till mina fyrbenta på andra sidan regnbågsbron. Jag saknar er så det gör ont. Är tacksam över att jag fått år av mitt liv med just er och vårdar alla minnen som vi har tillsammans. Om ni bara visste hur ni lyft mig från mörka tider, vad ni gett mig i energi och det har varit magiskt att få se er med mitt barn. Jag hoppas innerligt att vi ses igen & att sagan inte tar slut här. ❤
Älskar er till månen & tillbaka - och lite till. Eran matte och största fan //Sara Viforr