Ibland stannar jag upp och reflekterar över senaste 15 åren och riktningen allt har tagit, lite mot alla odds, genom toppar och helvetesdalar men att jag, vi tog oss ur allt - starkare på andra sidan. Och med Vi menar jag faktiskt följeslagarna jag alltid haft vid min sida, de fyrbenta. Som fått mig ur sängen, som fått mig att vilja kämpa för mer vilket hjälpt mig i utbildningarna jag gått, jobben där jag arbetat och alla övertimmar som senare lett mig till möjligheter som gett mig privat hela andra vägar i livet. Alla år med bloggen, skribentarbeten och samarbeten som tillslut gjort så att de fyrbenta blev självförsörjande. Då 2014 när jag insåg att de tillsammans med mig i alla arbeten inom sociala medier öppnade en värld där jag inte behövde tänka på det ekonomiska kring dom. Det var en galen milstolpe som vi bockade av. Som gjorde att jag kunde ha våra 3 Alaskan malamutes och vår Australian sheperd under tiden som mammaledig. Att jag sedan valde att starta upp hundcentret (Passout), började jobba på Karisma för Mickie Gustafson och nu är med i bolaget Furly.
Mycket handlar egentligen om alla åren innan där jag la grunden, ambulerande i min bil med beteende utredningar, alla skribentjobb, mina andra heltidsjobb "Dagjobb", otaliga kurser ute i skogen och massa, massa, nörderier om allt som handlar om just hund.
Men det har verkligen inte alltid varit en romantiserad, härlig resa.
Jag har periodvis varit otroligt oschysst mot mig själv och häromdagen när jag gick förbi våran trapp här hemma kastades jag tillbaka till när jag var själv hemma, halkade längst upp i trappen och rasade ner. Ni vet lite som på film när man tänker att okey, "där rök nacken."
Inte ens då gav jag mig själv ett break, utan stod och hade 4a kurser dagen efter. Smärtan i kroppen var ett skämt och där stod jag, hög på citodon och höll kurser som att inget hade hänt. Eller när vi åkte till Göteborg (bil) tur och retur samma dag, kom väl hem runt 3 på natten, gick upp 8a på morgonen, höll kurser i 8a timmar i stekande värmer för att komma hem. Ramla ur bilen framför en orolig sambo för att sedan ligga och spy på toan av ren utmattning. Upp igen dagen efter för ni vet "The show must go on."
Men i efterhand förstår jag inte hur jag har kunnat pressa mig själv på den nivån som jag ibland gör.
Allt det här har såklart sina förklaringar, jag har växt upp som jag har gjort, har har tagit mig förbi saker som andra aldrig behöver uppleva och jag vet att belöningen alltid kommer om man gör hundjobbet. När jag var 24 år visste jag inget annat än att konstant kämpa sig framåt. Men på vägen har jag också blivit min största kritiker och ingen kan pressa mig så hårt som jag redan själv gör. På gott och ont.
Även om vi numera pratar mer öppet om psykisk ohälsa så är vi långt ifrån ihamn. För det behöver inte alltid handla om att man tvärchrashar och inte kommer upp. Det kan handla om destruktiva beteenden som inte syns på samma sätt då vi istället presterar vilket vi alla tycker om i vårt prestationssamhälle. Men jag kommer aldrig glömma när jag satt i samtal och en psykolog sa till mig att jag har kommit in i ett mönster där jag konstant renoverar mitt liv, aldrig är nöjd och kan inte sänka ner tempot.
Det beteendet tror jag allt för många fastnar i. Och sakta, sakta bränner man bort livet inför det som komma skall istället för att njuta av det man har i nuet. Så här behöver man dra i handbromsen, reflektera och stuva om prioriteringarna. I mitt fall; mina egna förväntningar på mig själv. För jag behöver inte vara på jobbet 2 timmar innan kurserna startar för dagen, jag behöver inte heller göra allt själv, inte heller behöver jag ha en plan för kommande 10 år, det kanske räcker med en plan för 3 år framåt verksamhetsmässigt. Inte heller ha olika scenarion på 10 olika utsagor för att alltid "ha en plan."
I grund och botten handlar det nog om man klarar av att genuint vara snäll mot sig själv. Värdera sig själv mera, tycka om sig själv, vilket många av oss är dåliga på.
Jag vet att om jag inte skulle haft James skulle jag nog köra på såhär tills jag dör, för jag vet inget annat. Men den där lilla, coola sonen som är min får mig att faktiskt vilja möblera om lite. Inte lägga ner mina företag, inte sälja av djur, inget sådant. Utan möblera om det jag har. Det kan vara att låta min underbara personal i huset göra jobbet som de är grymma på utan att jag är där och petar, schemalägga in tid för familjen och inte hoppa på alla möjligheter där ute på en och samma gång. Effektivisera min egna tid och i kalendern planera in egentid med familjen 2benta som 4benta. ❤
Därför ligger nu numret till hundcentret ute på hemsidan och inte direkt till mig, alla mina hundkurser kommer succesivt läggas på helgerna och vardagskurserna läggs på de andra instruktörerna i huset. Elevarbeten via Karisma sker dagtid och (inte nätter eller sena kvällar.) Jag har under dagarna tackat Nej till intervjuer & nya projekt.
Och idag startade jag dagen med en promenad i solen med två av våra egna hundar innan arbetsdatorn startade igång.
För andra är det här en självklarhet. För mig är det ett nytt liv. Som jag sakta men säkert ska landa i, lära om hjärnan min och på vägen tror jag att det här gör mig ännu bättre i mina olika företag, med min personal och det viktigaste av allt i min egna familj och välmående.
Så till er andra som precis som mig springer så fort så man inte ens hinner bli glad för framgångarna och ljusglimtarna, våga möblera om och var snälla mot er själva. ❤
Er Hundtränare & Vän. Sara Viforr
