När man vaknar på morgonen med en valprumpa över halva ansiktet, ja då känner man att man lever. Eller när tuggleksaken byts ut till ens arm. Eller när malamuterna varje kväll ligger sådär nära, nära så att man tillslut tappar känseln i både ben och armar för att man har nästan 100 pannor över sig plus ett tyngdtäcke som ja, kanske inte behövdes inhandlas. Men då de fyrbenta väljer närheten så är det bara att bita ihop och ge dom allt man har och lite till. Kärlek, närhet, anknytning. Det finaste vi har i våra relationer. ❤
Vi städar och städar, mockar bajs i stallet, plockar skit i hundgårdarna, torkar boxväggar, dammsuger huset hemma. Varje dag, flera gånger. Promenerar, tränar, promenerar lite till. Slussar hundar, planerar, bollar tankar & idéer, klipper klor och borstar tills det gör ont i armarna. Inser att man är en dåre som tycker detta är livet. Men när man möter deras blickar och fylls av kärlek så bara vet man. Att det är ju precis det här som gör allt det andra värt. Att det numera är en drog som jag aldrig kommer kunna sluta med.
Att ha djur är 80 procent slit och 20 procent dröm.
Man pusslar, skruvar, tömmer sina konton och jobbar lite mer, sparar lite mer för att kunna ge mer, göra mer och utvecklas mer inom de fyrfotades värld. Kastar sig hejdlöst in i en värld som gör en mer och mer ödmjuk för varje dag.
Det är dock en romantiserad värld vi är i. Bilderna som delas är sådär fantastiska, filmerna över sociala medier visar ofta bara den härliga och i pandemin som är skaffar fler och fler djur. Antagligen med den där romantiserade bilden som utgångspunkt.
Att det är så det är att ha djur.
Det är det inte. Låt mig vara övertydlig. Det är slitigt. Det är verkligen inte en saga och rosa fluffiga moln varje dag.
De kommer skita ner ditt hem. De kommer äta upp dina besparingar. Du kommer få slita som ett as för att få den där "perfekta" hunden.
Du kommer inte få ha med dig ditt djur överallt & ditt djur har bara dig. Du kommer inte kunna resa på samma sätt.
Du kommer få göra om ditt liv för de fyrbenta i minst 10 år framåt.
Kommer du välja bort middagar på stan för din fyrbenta? Kommer du ta dig tiden att lära känna ditt djur - eller tycker du att ditt djur bara ska kunna dig? Kommer du - ärligt nu - vilja engagera dig för att få ditt djur att må bra? Är du beredd att göra allt och lite till för din nya familjemedlem?
Jag kan fortsätta. Listan är lång. Men jag brukar säga det att om man inte kan se ett liv utan de fyrbenta i det, ja då gör man allt. Faktiskt. Man byter jobb, man flyttar om det krävs, man äter till&med nudlar en hel månad när pengarna sinar för att kunna köpa bra mat till sin fyrbenta kompis. Man gör det. Man gör allt. För de man älskar.
Redan nu, innan pandemin är över drunknar vi i omplaceringar, vanvårdade hundar, psykiskt knäcka hundar och valpar (en uppsjö av valpar) som nu letar hem. Och låt mig ännu en gång vara övertydlig. Jag jobbar egentligen inte ens med detta. Jag driver inget hund stall, inte heller hans on rehabiliteringar på plats. Ändå ramlar jag över dessa saker på DAGLIG bas! Telefonen ringer varje dag, mail inkommer varje vecka. Vi i huset drar i alla trådar vi kan och vi alla hjälps åt i denna värld för att hjälpa varje fyrbenta som vi trillar över till ett vettigt liv. Men för första gången på 17 år börjar jag nu sätta prognoser direkt över telefon, gällande ras, problematik och historik. Om vi ens har en chans att lösa situationen. Det är inte längre en självklarhet. Och jag börjar solla bort i ren desperation. Jag svär ord som annars inte sägs högt inför kollegorna och grinar inför sambon. För situationen som är nu, är helt galen & då vet jag att det värsta inte ens börjat. För pandemin är inte över än. Det kommer minst sagt bli värre.
Denna jävla pandemi och denna jävla romantiserade bild kring att ha djur.
Dessa djur är inga leksaker, trasor som man kastar hit och dit lite som man känner för. De är levande varelser med samma känsloliv som oss, som förtjänar ett hem, en trygg fast punkt i deras liv och kärlek, förståelse. Precis som du och jag tycker detta är en självklarhet så ska det vara det för våra djur. Men det är det inte. Långt ifrån.
Så från och med nu kanske alla ska ställa sig frågan innan man köper hem den där gulliga valpen, eller gatuhunden som man sett på bild eller blocket hunden med de fina ögonen... Vill jag leva ett liv med fyrbenta till 100%, Kommer jag göra allt? Även när det är dåligt väder, när hunden är sjuk och du måste ta ledigt från jobbet eller om hunden inte funkar med släktingarnas hundar? Kommer Jag anpassa mig efter individen jag tar hem? Kommer jag kunna ge denna individ livet den förtjänar och har jag kunskapen för just denna fyrbenta? Kommer jag ha råd att ha djur och kommer jag betala för att lära mig mer, för hundens skull?
Att våga ställa sig själv dessa tuffa frågor och faktiskt vara ärlig mot sig själv i detta. Helt enkelt att ta ett vuxet beslut med ansvar - Hela vägen.
Jag kommer tillbaka till att det är 80 procent slit och 20 procent dröm med dessa djur. För många av oss är det värt det, allt slit är värt det för ett liv utan de fyrbenta är inget alternativ. Men det fina med oss människor är att vi är olika, vi vill leva olika liv och vi drivs av olika saker. Låt oss vara olika och låt inte djuren bli en trend i pandemin.
Och låt inte stormen som komma skall ta allt för många liv, gör jobbet nu, ta hjälp av H-märka branschverksamma och se till så att omplacering inte är ett alternativ när verkligheten kommer tillbaka. För dessa fyrbenta lever för oss, vi är deras familjer. Det minsta vi då kan göra för dem är att ge dom livet de förtjänar att ha. ❤
Med denna önskan stänger jag nu ner datorn, börjar ringa samtalen för dagen för att hitta ett bra hem till nästa fyrbenta på listan som nu letar hem. Hon som ni ser på bilden ovan. som fått en Andra chans.
Er Hundtränare & Vän, Sara Viforr.
