På senare tid har jag haft en smärre kris med mig själv och mina hundar som jag idag har. För inspirationen har inte varit på topp. Jag vet inte vilken gren jag vill satsa på, vad jag vill träna eller göra med mina egna. Och det här kanske inte är värsta grejen men sitter man som jag i denna värld och arbetar med hund, följer ex antal egna konton över sociala medier och ständigt matas med information om vad alla andra gör, tävlar och inriktar sig kring med deras fyrbenta så kommer prestationsångesten krypandes. Sådär under huden. Att jag bara måste hitta min väg. Och det som händer när jag "bara måste" är att jag inte hittar någon väg alls. Jag blir bara super stressad och får ångest. Självkänslan ner i botten.
Som det här med att skriva. Jag älskar att skriva och har mina måsten som stod fint i kalendern varje vecka, om ni bara anar hur mycket jobb som ligger bakom alla de åren med att ständigt arbeta med bloggen. Måndag, helgäventyr. Tisdag, produktbilder. Onsdag, debattinlägg. Torsdag, samarbeten. Fredag, Tankar&Funderingar. Lördag, Bildbomb Osv. Osv. Otaliga timmar på tidsinställda inlägg, utflykter, bildtagningar, redigering m.m. Med den ständiga känslan att; Jag måste skriva mer, jag måste börja på det där projektet, jag måste skriva om just det där ämnet, har jag kolla på statistiken, vilken tid är den bästa att dela inlägg? Vad skapar mest känslor? Vad får mest gilla markeringar, vem av hundarna drar mest tryck? Måste, måste med helt galna saker från allt ovan till hotsamtal, mejl, folk som dök upp utanför dörren, åkte i områdena där jag bor till det andra hållet, det positiva; med helt underbara människor som hörde av sig, nya fantastiska kontakter och möjligheter som växte fram. Jag själv växte, utvecklades och lärde mig saker som byggt upp mig något ofantligt. En resa, minst sagt som jag är så otroligt tacksam över som har lett mig dit där jag är idag. ❤ Men vi kan väl säga att jag tillslut gick in i socialamedier "väggen" och efter 11år som "hundbloggare" struntade jag i alla måsten och valde då att göra ett skifte för min egna skull. Att det jag MÅSTE är verksamheten, sociala medier i den mån som mitt psyke klarar av och det som betalar mina och andras räkningar. Där måste jag. Allt annat är en bonus. Jag klappade mig lite på axeln över alla fina år som varit, över allt jag faktiskt fått göra och vart med om tack vare den där bloggen, alla krönikor och jobb som jag gjort tack vare "Livet med fyrfotade". Tog bort alla kodningar, tog bort mig från alla topplistor och valde en annan väg. En som nu längre inte är 7dagars jobb och måsten utan mer - bonus. När andan faller in, när inspirationen sprutar och i den delen som fortfarande rullar vidare över sociala medier som Instagram och här utan massa kugghjul som jobbar i bakgrunden för att synas på fler ställen, uppdatera läsare och dra till sig fler läsare.
Jag måste erkänna att jag trodde att jag skulle bli mer taggad efter det här beslutet, att jag på något magiskt sätt då har lurat min egna hjärna så att den då skulle jobba ännu mer och bara spruta fram fler bra inlägg. Att skribenten i mig skulle blomma ut för att stanna och inte bara komma fram då&då.. Helt enkelt Mindfucking om vi ska vara helt ärliga. Jag tänkte att jag kunde köra den på mig själv. Som den smarta person jag är. ;)
Men icke. Jag har fortfarande inte ens börjat på något som en bok eller bra artiklar. och inte bara det, min egna hundträning. Ni vet det där som vi hundtränare borde göra? träna som dårar, synas på evenemang med egna hundar och bara briljera i olika grenar. Nej, nej. Inget sådant. Har ingen lust. Vill inte. Kollar på apportbocken och väljer en kaffe och en promenad i skogen istället. Så nästan ett år har jag traskat runt såhär på hemmaplan och haft ångest över att jag inte är helt besatt över just en specifik träningsgren med mina egna hundar och har väl lullat runt här och gjort det hundarna har behov av. Tar ut fyrhjulingen, dundrar fram mellan åkrarna och skriker rakt ut. All frustration, tårar och svordomar har skogen och åkrarna hört här hemma. Hur svårt ska det vara lixom?!
Fruktansvärt irriterande för mig som annars sitter med veckoplaner, träningsscheman och massa egna mål. Men även här, jag valde att släppa pressen. Tillslut, som med bloggen. Inse att man kanske inte är så taggad att träna vidare sådär maniskt med våra hundar när jag som minst 8a timmar per dag jobbar med just detta, fast andras hundar. Att man kanske då får inse att vissa saker ändras och ses mer som jobb än hobbie. Jag accepterade läget helt enkelt istället för att pressa mig till något som mer handlar om mig själv och prestation än om mina hundar. 17 år med problemhundar, 11 år på bloggtopparna. Släpp pressen.
Idag hände något. Något litet men för mig stort. Alta fick fräscha upp lydnaden, Cody fick träna koordination med balansboll och frigörande övningar och Effie körde lite freestyle här i köket med mig. Inte så dramatiskt men min glädje och maniska extas kring hundträningen kom tillbaka och jag fick verkligen bromsa mig själv för att inte träna på för lång tid med varje hund. Som jag saknat den känslan, obeskrivlig glädje. Även om vi fortfarande inte riktigt hittat våran grej så är vi ett steg mot rätt håll.
Jag vet inte vad som gjorde det. Inte alls. Men idag fick jag det bevisat att det finns fortfarande kvar där inne, viljan, glöden och kärleken för att utvecklas med mina egna hundar. Idag var det malamuterna, som visade och tog fram allt det där och ikväll kommer jag somna med ett leende på läpparna. Som den töntiga hundnörden jag är.
Ibland är det bra att bromsa och ge sig själv ett riktigt break. Sådär på riktigt.
Så till mig själv och många där ute, sänk kraven, var snälla mot er själva och sluta jämför er med andra. (Note to myself though) ❤ och som det står på min vägg här hemma som en daglig påminnelse..
"Gå inte alltid dit vägen leder, Gå istället dit ingen väg finns och lämna spår"
