Jag är inte rädd för många saker här i livet, jag tror att har man det bagaget och erfarenheterna som jag har så inser man att det inte är någon ide att gå och vara rädd för saker som man ändå inte kan påverka. Man kavlar upp ärmarna där det behövs, vevar om det är så men kryper inte ner i något mörkt hål för då är man fast där nere tills någon annan tar hand om monstren. Och när man inte har någon som gör det åt en så lär man sig snabbt att ta hand om saker och ting själv. Men.. Det finns saker jag är genuint rädd för.
Att Chribbe ska ramla ihop och dö. Att något ska hända James. och.. Hästmänniskor. Inget skämt, du läste rätt. Häst-folk.
Min erfarenhet av hästvärlden är väldigt svart eller vit. Antingen är den underbar eller så är den fruktansvärd i hur man ibland behandlar varandra. Det är ju något med att ha häst.. Prestige, Prestation - Fint och lyxigt.
Ganska jobbigt om man då är som mig. Glider in i stallet med slitna brallor, sneekers & hoodie. Älskar att rida typ precis med dessa kläder på. Hatar att tävla (nuförtiden) och vill bara, bara ha en kompis. Noll prestige, Noll prestation. Landa, andas och må bra. Tanka upp energikontot som dräneras i den vanliga vardagen. Inget intresse av att smycka ut mig själv eller häst och säger; ju färre saker på hästen - desto bättre. Leka på backen med godis och en klicker = Livet! För det ska bara vara roligt, för hästen, för mig och för vardagen.
Jag presterar överallt utanför stallet, i företag(en), i styrelseuppdrag, över sociala medier, i konsultuppdrag, inom PR uppdrag, i samarbeten, med mina hundar, som förälder.. Ibland känns det som att det aldrig tar slut, den där prestationen, att det står mig upp i halsen och ingen orkar prestera precis överallt och jag måste alltså ha ett eget litet hål där jag kan andas för att överleva livet som jag snurrar runt i dygnet runt. I mitt fall är hästlivet alltså min räddning för att orka med allt det där andra.
Jag vill alltså strutta runt i en gråskala i det här med att ha häst. I en egen bubbla där jag får må bra, andas och ha rutiner. Vilket kan vara väldigt konstigt för andra runt om kring som delar intresset med häst.
Här har ni anledningen till varför jag dragit mig för att stå i ett större stall, för någonstans har jag alltid känt att en person som mig platsar inte in på ett "sådant ställe". Men nu hamnade jag i ett läge där jag fick se på livet med häst, med nya ögon. För nu blir jag själv. Med Nisse var vi två och denna gång är jag faktiskt själv. Så jag lyfte på blicken, föll pladask för detta stall och möjligheterna som tillkommer just där som underlättar i livet jag idag lever. Jag hittade en liten ponny som kan bjuda på många, många roliga år framöver och fortsätta tanka upp energikontot som jag så desperat behöver. Så nu står vi där, i ett härligt stall med allt som vi behöver för att utvecklas och lite till.
Men, den där rädslan. Den hänger kvar. Och i detta val tvingar jag mig nu att krypa ur det där hålet och ta mig ann varje situation. Kanske är denna rädsla obefogad men är det inte så får jag även i detta hantera rädslan och jobba mig förbi den. För det ska bli bra, vi ska utvecklas och jag ska njuta av varje stund med Kompis. Ta mig igenom sorgen efter Nisse utan att ramla ner i ett beckmörkt hål där allt det andra tar över.
I alla dessa egna funderingar slog det mig att precis det här beskriver många kunder till oss på Passout, att de har haft svårt att hitta "hem" inom hund. Att de känt sig dömda, blivit kritiserade och i många fall haft en orolig klump i magen när de åkt från diverse träningsställe. Att de bara vill ha roligt, utvecklas och må bra. Att de är tacksamma för att vi är så engagerade, öppensinnade och hjälper till oavsett vad målen är... Precis det som jag vill åt i stallet.
Vi har dessa intressen av olika anledningar, vi alla har olika tungt bagage och även olika förutsättningar. Ingen ska behöva åka hem med en klump i magen utan det minsta vi kan ge våra medmänniskor runt oss är att våga vara lite öppensinnade, ett leende och ett Hej i farten.
Så i dessa funderingar kan vi väl enas i att man kan vara snälla mot varann, att en trevlig kommentar kan rädda upp dagen för en annan, att vi alla lever olika liv, har olika målsättningar och att i grund och botten är det viktigaste att djuren mår bra oavsett vad de har på sig eller hur högt de hoppar. Att prestation aldrig någonsin ska gå före relation.
Hitta den fina gråskalan i allt det andra. ❤
#KärlekFörst - Alltid.
Kram på er alla! Eran Hundtränare & Vän, Sara Viforr.
- Stolt ambassadör -
