Ibland kan jag bli så lite avis på dem som har andra intressen, som min sambo där hemma som plingar på ett instrument en stund och sedan låter den (dem) damma igen inne på gästrummet. Eller alla som meckar på en hoj men som sen kan låta den stå en stund i garaget.
Någon del går sönder och man kan invänta en lön eller två innan man köper hem dem där prylarna som behövs. Dessa människor kan också variera lite i deras intressen, ingen som far illa av det. Men jag blir så sjukt provocerad av deras frihet ibland.
Hemma så hatar jag också den egenskapen min sambo har. Egenskapen ovan, att flyta runt. För jag upplever inte att han är konstant. Med det menar jag att jag för 10 år sedan stod i den där skogen och la spår till hundarna, gick i alla väder och plockade upp hundskit. För 10år sedan släpade jag på spånbalar och svor över hästhagar som gått sönder. Idag gör jag samma sak. Om 10 år kan jag lova att livet är detsamma. Inga frågetecken där inte.
Vi med djur kan inte bara checka ut. Invända en lön eller två. Kan inte heller säga "idag har jag ingen lust." Det kan ni andra som inte viger hela livet åt dem 4benta.
Ni kan pausa. Ni kan spara lite cash, ni jagar inte hästar i spöregn och dunder som jag gjorde igår. Fröken bitter är på g här. Gör er redo för ironi med en släng av verkligheten.
Ibland undrar jag om jag (djurägare) är galna som viger livet åt dessa djur. Man gör allt och lite till för dem, alla ens timmar handlar om dem och jag vågar inte ens räkna ihop ekonomin som behövs för att snurra runt 4benta AB i vår familj. I alla väder, året runt gör man allt för dem - och har trots det har jag alltid lite dåligt samvete över att jag vill få till MER. Ledig tid planeras runt djuren, när jobbet tar över är det tetris - runt djuren och hos oss handlar till&med planlösningen hemmavid om.. Djuren. Men det kommer med en annan kostnad som inte alltid pratas om, ibland får sig hjärtat ett törn på vägen. Jag är så sjukt rädd för att förlora dem för tidigt och när saker sker där dem mår dåligt går mitt hjärta sönder i tusen bitar. I dessa situationer blir jag avundsjuk över dem som har andra intressen där ens hjärta är lite mer skyddat.
Nu senaste veckorna har vi haft mer otur än vanligt. Min vallhund Delta också min skugga i livet sedan 6år tillbaka är dålig. Gråtfesten på mig ska vi inte prata om och när tårarna typ tog slut efter tre dagars fulgrinande ringde en granne och vips så hade hästen fått kolik. Han överlevde, men det var en jävla lång natt och stackars hästen fick höra mig upprepande som ett mantra säga "Du dör fan inte på mig, du DÖR INTE!! Jag klarar mig inte utan dig, snälla, snälla, kämpa!!" Den natten trodde jag att jag själv skulle gå sönder på riktigt, skulle han dött då vet jag inte vad som skulle ske med mig som redan höll mig över ytan.. Dessa djur, skrämmer ihjäl en och ruinerar en samtidigt. Månadens veterinärkostnader täcker en ganska okey sista minuten. Det ironiska i detta är att jag faktiskt ändå kände att vi kom undan billigare än vad jag trodde. Förstår ni hur galet detta är? Alla hästägare där ute nickar nog mest medhållande medans ni andra tycker vi är Aliens som håller på med denna hobbie.
Ja, låt oss låta detta sjunka in. Vi djurälskare viger våra liv åt dessa djur, tid, pengar, kärlek. och vi vet också att det finns ett slutdatum, att saker kommer hända. Att vi inte bara kan ta en paus. Att allt nu handlar om dessa djur. Det är nog där jag blir lite tjej-sur på sambon. Han har inte dessa problem. Han bara lallar runt med sin gitarr och motorcykel, får lite feeling och slår iväg en golfboll på en fin bana. Han gör precis vad han vill. Skönt för honom lixom.
Men sen funderar jag på livet utan dessa djur. Utan den där mulen att pussa på. Vinden i håret när man lämnar över all kontroll till det där djuret och galopperar rakt ut i naturen. Hur livet skulle vara utan hundarna som ser in i min själ. Hon, fantastiska Amy som skyddade mig från ett galet ex. Brooklyn som fick mig att orka vidare inom hund efter att Amy dog. Draghundarna som öppnade upp en helt ny värld och intresse för draget. Alla dem fyrbenta som fått upp mig ur sängen dagar jag inte orkat. Dem som fått mig att skratta så jag fått ont i magen och känslan av att det är vi - mot världen. Styrkan i mig är inte från mig, det är dom som får mig att orka springa vidare, framåt och ta mig ann allt som komma skall.
I perioder är man trött som djurägare, i perioder skriker plånboken och i perioder undrar vi nog alla över ens livsval för en liten stund. Det är skitigt mellan varven, kämpigt och det kommer vara toppar som dalar, skratt som gråt. Men det kanske är det fina i denna värld. Att få vara med på varje liten del, alla framsteg som bakslag. Att på samma sätt som dessa djur skulle offra deras liv för oss så kan vi som minst göra allt för dem. Samspelet som kommer när man blir sådär sammansvetsade.. Så jag landar i att varje tår och peng för deras skull är inte bortkastat för mig, jag skulle göra om allt hundra gånger om bara för att få uppleva livet med dessa fyrbenta en vända till. Och inga resor eller kläder kan ersätta det jag får i utbyte från att få leva med djur. Vi må vara galna som har detta som intresse, men vi drivs av olika saker. Sambon där hemma mår bra av att pilla på en sträng, slå en boll och dricka en öl med polare. Jag vill nöta i skogen, släpa på mina spånbalar och sitta i skogen med en hund.
Livet med fyrbenta är ju trots allt det livet jag har, som får mig att känna hopp och bli hel. Utan dem skulle jag inte vara där jag är idag, dem är pusselbiten i mig som orkar framåt. För det är vi och kommer alltid vara. I det känner jag mig trygg, hemma och ganska ofta i en magiskt liten lalla-värld. Dem är hela mitt liv, min familj, mitt jobb, det jag längtar efter. Allt. Och i det kommer jag nog alltid vara konstant. ❤
Ta hand om er där ute, ta vara på topparna som dalarna med era fyrbenta. Kramar från er Hundtränare & Vän /Sara Viforr