Så många gånger som jag börjat skriva om dig, om livet och tystnaden som ekar i mig varje dag. Men jag stänger ner skärmen, tar bort texten gång på gång. Landar bara i att livet inte är detsamma utan dig vid min sida. Att du fattas mig och att jag var vi. Även om jag vet att livet har sin gång och att vi som lever våra liv med djur upplever det här. Dem lever inte för alltid oavsett hur mycket vi vill. Jag vet, men det gör inte sorgen lättare, den är där och skaver ändå oavsett hur objektiv och vettig jag är i mina egna argument. Så det är ett ständigt krig i mig mellan sorgen och den logiska delen i hjärnan.
2024 är året som vi i familjen efter alla år av slit - hittat hem. Det känns som att vi äntligen kan börja andas och inte bara det, njuta lite i farten. Efter 10år som förlovade gifter vi oss i sommar. Vi hyr ett litet stall och har utökat familjen med en till stor fyrbent. Sonen har landat i skolan och det funkar bra - även om man knappt vågar säga det högt så funkar saker och ting bra - lite överallt. Förutom att du inte är här, Delta, min älskade aussie. Min följeslagare i livet.
Planen var att du och jag skulle rida fram till bågen i sommar, att du skulle titta upp på mig med dina kloka, pigga ögon som du alltid gjorde. Vara tryggheten och stödet för unghästen som du alltid varit sedan dag ett. Planen var att du skulle vara med i stallet nu när vi äntligen har tid och ork till att leva stall livet som jag drömt om. Varje morgon hoppar jag upp i sadeln och tittar ner.. Du är inte där. Jag sätter mig i bilen och möts inte av slemmiga pussar och en fluff-rumpa som dansar runt, taggad på nästa äventyr för dagen. Din plats i fåtöljen hemma är tom. Allt är bara så fruktansvärt tomt, ekande tomt i hela mig utan dig. För du är inte där, där du alltid har varit och i allt som komma skall. Och det onda efter dig vägrar försvinna. Kanske för att du under dessa år gjort mig hel, hållit mig över ytan och delat allt jag älskar med samma glädje.
Det var ingen hemlighet att det var du och jag genom livet. Du var drottningen och galningen i mitt liv.
En del av mig har velat checka ut efter att du somnade in i min famn. Det är svårt att nöta på i en vardag när allt bara sköljs över i ett mörker. Ett liv utan dig vid min sida. Men jag går upp, jag åker till stallet, tränar hästar, tar ut Lykka, jobbar, åker till stallet, hem till datorn & fluffiga draghundar och börjar om igen. Jag försöker lyfta på blicken och njuta av allt som är utan dig vid mina fötter. Vara tacksam över att vi trots allt fick 7 magiska år tillsammans.
För alla som kände Delta på riktigt vet en sak om denna tös; Livet levs till fullo & ingen kommer ihåg en fegis!
Hon var en individ som tog alla med storm, hon ägde hela jävla världen och allt hon tog sig an gjorde hon med bravur oavsett om det var att bevaka ordningen i stallet, freestyle moment eller när hon blev arg på malamuterna. Ordning & reda var hennes måtto, det var engagemang i allt & hon bangade fan inte på livet! Hennes bästa egenskap var att hon aldrig gav upp - hela världen var hennes scen. <3 Under våra år tillsammans uppfattade jag henne aldrig som en liten hund, hon var stor, tog plats, ståtlig och hade en pondus över sig som ingen annan. Livet var en fest och jobba var livet. Hon och jag tillsammans är en av de vackraste sakerna jag nog kommer få uppleva. Kanske inte vår omgivning som höll i hatten när virvelvindarna kom i en dubbel-duo men wow vilken resa vi haft tillsammans. Med henne kunde jag göra allt, för hon fick livet att kännas som en språngbräda ut till vad som helst.
Jag vill tro att hon är med mig ändå, vid min sida - peppar igång dagen som hon alltid gjorde med sin kärlek för livet i dess helhet. Så jag går upp varje dag - gör allt jag kan och tänker att det största sveket mot henne - mot oss - vore att lägga mig ner som en våt fläck. Men du saknas, jag grinar fortfarande som ett barn i bilen och det är så tomt, så fruktansvärt jäkla tomt utan min partner in crime vid min sida. Vår saga tog slut alldeles för tidigt och jag försöker acceptera tanken att jag aldrig kommer få uppleva något liknande igen.
Kärleken som överösts över mig efter att jag gick ut med att Delta nu är på andra sidan har varit överväldigande, så otroligt vackert med stödet som skickats ut efter denna bortgång och jag vill rikta ett stort tack till er alla. En hjälp i sorgen att ha alla fantastiska människor runt sig. Tacksam över att hon fick somna in bland några av mina branschkollegor på en trygg plats i min famn och förståelsen tiden efter kring att min hjärna la av en stund. Tack, det är verkligen inget jag tar för givet. Omgivningen i vissa kretsar är alltid inte lika förstående men med er hjälp har det blivit lite lättare att i alla fall hålla näsan över ytan under en period där jag drunknat. ❤ Tomheten efter henne är fruktansvärd men en dag i taget så kommer tillslut den där hjärtslitande känslan kanske övergå till att jag en dag kan prata om henne endast med glädje och inte bara i tårar och desperation över att hon inte är kvar.
Delta - Tack för allt, Tack för att du fick mig att se på livet med dina coola ögon och Tack för all styrka du gett mig under dessa år. Det var nog jag som var din följeslagare genom livet och vilket liv du gav mig - full med färg och virvelvindar. Efter dig tar jag med mig att inget är omöjligt, ingen kommer ihåg en fegis och man tar ingen obefogad skit. Fram tills vi ses igen - ta hand om dem andra där uppe, bjud på dina äventyr och skapa lite kaos där på andra sidan så kommer jag tidsnog och vänder upp & ner på himlen med dig vid min sida.
Fram tills dess tar jag facklan vidare & fortsätter köra ditt race här nere. ❤ //Din matte & största beundrare - Sara Viforr