För ett tag sedan delade jag en story över IG gällande min ångest över att gå till tandläkaren. Responsen var enorm, herregud vad mycket kärlek jag fick till mig från följare landet över. TACK för det!! Jag insåg också då väldigt snabbt att det här med psykiskt ohälsa, ja vi behöver fortsätta lyfta det. Om och om igen. Vi som når ut till flera får inte sluta prata om just psykisk ohälsa. Just för att andra ska förstå att de inte är ensama, få lite hopp i mörkret att det kan bli bättre. Det kanske aldrig blir helt bra men det kan bli så mycket bättre.
Så jag gör det igen, dags att öppna upp sig lite i det privata.. Större delen av mitt liv har jag varit så fruktansvärt arg. Så himla himla arg. Arg på livslotten jag råkade få inte bara i ens uppväxt utan hur detta förföljer en in i vuxen ålder, arg på människor som gjort mig illa och arg över att trauman sätter sig hårt på ens hjärna (och kropp). Arg över de tragedier jag tvingats uppleva.
Egentligen så himla, himla ledsen. Men något jag lärt mig tidigt i livet är att när man är arg - orkar man ta sig vidare. Blir man ledsen då tyngs man ner i en liten pöl och famlar i det tysta. Då känner jag mig svag, trött och orkar ingenting. Den arga glöden har fått mig att fortsätta framåt.
Jag har så länge jag kan minnas haft ångesten i kroppen och när jag var tonåring såg jag detta som små demoner som tog över hela mitt väsen. Men de tog så otroligt mycket ifrån mig under så många år. Vet ni hur utmattande dessa känslor är? Hur trött man blir av ångest? Det är för fan ett heltidsjobb att bara hantera alla dessa känslor. Känslor man inte ens vill ha. Moment 22 med sig själv.
2015. Jag var så jäkla less på mig själv. På att vara konstant arg & all denna ångest. Allt för många mornar började jag med näsblod inne på toan, inte kunna äta mat som en normal människa, sömnlösa nätter, migrän som blev ens vardag. I rollen jag hade då på jobbet - att leverera genom att kliva över lik - vilket ledde till magsår och kräkas blod i smyg på företagstoaletten. Panikattackerna avlöste varann på daglig nivå och jag var konstant hög på ångestdämpande. Jag nådde nog där och då min egna botten och insåg att jag orkar inte mer, varken mentalt eller fysiskt - orkar jag inte mer.
Känslan av att vara klar - den för mig är läskig på riktigt.
Den resan jag då gjorde var inte så mitt liv skulle utspela sig. Och jag började lyfta på blicken. Hundarna hade då under många år varit min bisyssla. Djur har alltid fått min hjärna att pausa, ångesten lugnade ner sig i varje jobb jag gjorde inom hund och jag har alltid kunnat tanka energi hos de fyrbenta. Jag fick i stilla ro sortera ut bruset och lägga upp en plan framåt runt djuren. De har för mig precis som för många andra varit enda räddningen framåt. Så det jag visste då var att jag ville leva mitt liv med djuren, med min sambo och med honom ville jag också ha en familj. Så jag blev gravid, lilla James kom och när jag såg den där lilla grabben så lovade jag att nu, nu måste jag sluta vara arg. Jag måste ta tag i mitt egna skit och vardag. Det som hänt har hänt, jag och ingen annan skapar mig min egna väg framåt och James ska aldrig behöva uppleva det jag fått gå igenom. Mina erfarenheter kanske istället kan bli en styrka framåt för hans skull så att han slipper leva sitt liv som jag levt mitt.
Min egna resa började där och då, den har tagit tid men nu är jag i hamn på en nivå som jag aldrig trodde var möjlig för 10 år sedan. Jag sa upp mig, byggde upp hela företaget. Satsade ALLT vilket självklart inte alltid har varit lätt rent mentalt men med ett mål - precis det som är idag. Att få ha ett arbete som är givande, som tankar på energikontot och som är stimulerande. Där vi endast vinner på att jobba tillsammans, noll prestige och med en sak i fokus. Omtanke.
Mina trauman har jag bearbetat så gott det går med professionell hjälp och nu gräver jag inte vidare i det. Vissa dagar är tunga och då får det vara så, andra lättare och de njuter jag av. Ibland blir jag triggad och då har jag lärt mig hur jag på bästa sett hanterar känslorna i det läget. Men det som har hänt har hänt, det viktigaste är vägen framåt. Jag är en introvert utanför jobbet, för jag orkar inte mentalt. Alla situationer som inte genererar någon "avkastning" i mitt mående avslutar jag. Det må låta hårt att man rensar men jag har lärt mig att det är mitt liv, mitt välmående och det går alltid först för mig och familjen. Jag har inga problem idag att ta hjälp. Fastnar jag i min vardag tar jag hjälp. Men det tog tid att landa i att man "får" göra det. Oavsett om det är hos en coatch eller att beskära de där buskarna och äppleträden på tomten. Jag har lärt mig att det är viktigt att våga säga till sina nära när man mår dåligt, istället för att gå runt med det där låtsas leendet när man inombords rasar omkull. Att våga låta ens nära hjälpa till och sänka ner murarna som ibland är brutalt höga.
Men det absolut viktigaste för mig som blev avgörande var insikten att; Vi har en säck med tid. Inte pengar. Tid. Hur vill jag fördela denna tid så att det går hand i hand med mitt välmående? Jag lägger inte ner tid idag på saker som får mig att må dåligt, då möblerar jag om (rensar) och gör så att den tiden istället går till något givande.
Jag tror aldrig jag kommer bli helt "bra". Jag kommer ha min ångest där i bakgrunden, jag kämpar med min kroniska värk som kommer i skov, men för varje år lär jag känna mig själv mer & jobbar på att bli snällare mot mig själv. Idag må jag ha vissa sömnlösa nätter men jag kan äta, jag ser en glad tjej i spegeln och det var år sedan jag blödde näsblod om mornarna. Jag är inte längre arg som jag i så många år var utan istället tacksam för livet, för de fantastiska människorna jag har runt mig, jag har hopp om framtiden och njuter av livet vi tillsammans byggt upp här hemma med djuren, företagen och James. Jag har hittat mig själv, är trygg i mig själv och förstår mina olika reaktioner i livet och vet ni, det är första gången på 33år. Det må ha varit en jävla resa hit men det är min resa. Min med de fyrbenta och jag älskar livet, jag är inte klar och ser fram emot alla år som komma skall.
Så till er där ute som famlar i mörkret precis som jag har gjort (och ibland gör), snälla, ge inte upp. Fortsätt framåt, ta hjälp och lägg ner eran dyrbara tid på det som ger er något tillbaka. Hitta er själva även kring de jobbiga delarna och skapa strategier för även om livet ganska ofta bjuder på mörka perioder finns det ganska magiska regnbågar som visar sig.
I detta inlägg vill jag också slå ett slag för föreningen VOOV, till er som behöver komma ifrån hemmet du är i men står med en fyrbent vid din sida. Du behöver inte välja bort din bästa vän, utan jourhem finns. För: Ingen ska behöva leva med våld, varken människa eller djur.
Kärlek till er alla där ute. //Sara Viforr ❤