top of page

Skaffa er en hejarklack istället för kritiker

Jag har tidigare skrivit om det här med att njuta av sin resa med sitt djur, utvecklas tillsammans, växa, lära sig mer - upptäcka. Njuta av ens framgångar och kanske (om man lyckas) se sina bakslag till en möjlighet att lära sig mer, utvecklas med sitt djur.


Lätt för mig att säga som gjort det här sedan barnsben. Jag vet. Men jag fastnar också ibland. True story.

Typ som när jag skulle simma mina egna "små tjejer" häromdagen och de upptäckte att de kunde använda rampen som en bromskloss (Delta simmade dit - vägrade simma ut), Lykka använde rampen som en super rolig egen stege - upp & ner ur poolen, fram&tillbaka. - Full fart. (Jag? - Super Frustrerad!) Fick nästan stanna upp och fundera .. "Är det värt att bråka om detta? Vad vinner vi på att istället lyssna på varann?) För att simma just den eftermiddagen är inte på liv eller död, det ska vara roligt för dem och ett komplement i träningen. Så Delta fick hoppa ur och lilla Lykka fick träna på att gå i och ur poolen precis som hon ville, vilket ledde till att hon hämtade alla leksaker i poolen och istället hjälpte mig att städa. Den där frustrationen ledde istället till att vi hade så roligt tillsammans! ❤


Under åren med mina djur har det ibland blivit lite väl mycket måste jag erkänna.. Som när våran första malamute var tre år, vi hade två unghundar hemma och jag tog hem ännu en hoppsan-valp.. Barnet var i samma ålder som unghundarna alltså ett år, hade hästen på baksidan, försökte mig på plugg, Passout som då kantades av hembesök, skribentjobb och sociala medier, samarbetsuppdrag, PR jobb (bloggen var då en av Sveriges största hundbloggar), på det ett vanligt jobb.. Under den perioden var det ofta jag satt inne i bastun med katten i knät och grinade ögonen ur mig. Jag var minst sagt trött. De flesta i ens närhet var väldigt tydliga i deras kommentarer om hur galen jag var, en dålig mamma & sambo då vi hade så många djur och att jag aldrig någonsin skulle få allt i hamn. Jag var mentalt slut, kände mig otroligt missförstådd, tiden var svår att få ihop och stundtals ifrågasatte jag min egna kunskap, val och ja livet i helhet. Då satt jag där inne och fulgrät i smyg som en galning med katten i knät medans andra hårt slog på en som redan låg ner.

Idag ångrar jag inte en sekund av just den resan trots tårarna som sprutade mellan varven för wow vad de åren bjöd på äventyr, skratt och jag tvingades lära mig massor både om djuren, hur det är att ha ett litet barn mitt i ett zoo, om vilket jävla team jag & Chribbe är men också om mig själv. En resa som skapat en trygg och stark variant av mig själv. Som idag gör detta på heltid och skapat mig ett varumärke som jag är så sjukt genuint jävla stolt över. Idag tar jag ingen skit och har folk sådana starka åsikter och inte bangar på att sparka på någon som redan ligger ner ska de inte vara en del av min inre cirkel. De blir då så kallade bekanta istället för vänner.

Jag tenderar att hamna i sådana här situationer i mitt liv där det ibland blir lite.. mycket.. Jag kallar det ett organiserat kaos. Karolina som jobbar hos oss kallar det för en "själ som vill ha nytt". Vi gör en kompromiss och lägger oss i mitten. Jag vill utvecklas och att det händer saker. Men ibland tar jag vatten över huvudet, erkänner dock detta. Så perioden efter ovan situation var när jag tog hem hästen, den nya, lilla galningen till Kompis. Han som skulle vara en ponny på 3 år men blev en häst som antagligen var yngre än vad papperna säger. Samtidigt som vi tog hem den där hunden som lämnades in för avlivning. Yes. Där stod vi igen. Två trasiga själar till djur med ganska mycket problem med sig själva. Tre vuxna hundar. Ett lite äldre barn då 4år. En ganska trött sambo och nycklar i handen till en till lokal för att expandera med ett till hunddagis och dubbla personalligan. Typ nästan samma dag också. Ironin i det hela. 1a oktober 2021. Dagen vi fick nycklarna till Hundbacken, samma dag traskade lilla unghästen ur hästbussen med en grimma med ett nummer på och bajs över bakben och svans då stressen slog ut magen. Lykka hade då varit hos oss ish 6 månader. Det blev ett sådant där år med toppar och dalar, däremellan är det nog bara en grå dimma när jag kollar tillbaka. Katten dog och istället för att grina i bastun med honom grinade jag i bilen. För tro inte att jag bara svävar på moln i mina val kring hur vi lever. stundtals har det varit så jäkla tungt och motigt men herregud vad vi kämpat med dessa resor och känslan när man tar sig framåt, kommer över sina trösklar tillsammans och att få se dessa djur växa, bli trygga och blomma ut. Aah, ni hör, skulle göra om dessa hoppsan resor tusen gånger om. För jag tror att jag innerst inne bara älskar att få utmanas och tänka till i de olika resorna jag gör med mina djur. Att idag stå med 5 trygga individer där vi njuter det får mig faktiskt att bli lite sådär gråtig, så sjukt stolt över dem alla. Cody, Delta, Effie, Lykka & Kompis. Ni är mitt alldeles egna lilla Dream Team. Jag kommer alltid vara eran största hejarklack.


I mitt jobb som Hundpsykolog kommer jag aldrig döma kring situationer som man råkar hamna i, inte heller om man känner att oj - det här blev lite svårt eller fel. För ni hör, jag är praktexemplet på "hoppsan-situationer" men är man villig att göra jobbet för djuren och helt ärligt för sig själv, djupdyka ner i deras värld, kämpa på även de dagarna man är trött och less då går situationen att lösa. Då finns inga hinder mer än tiden som krävs för att låta dessa individer blomma ut, bli trygga och landa. Tiden kan vi tyvärr aldrig snabbspola men vi kan i den mån det går njuta av resan tillsammans med dem. Sänka prestationen, bygga relation och ha roligt tillsammans. I alla dessa resor behövs konkreta tips, pepp och någon som kör seger-danser till er alla som utvecklas framåt. Ni som kämpar i era resor behöver inte mer kritik och negativa åsikter än vad man redan får ta emot (jag vet) utan man behöver en hejarklack som hjälper en framåt.


Den personen vill jag vara precis som dem jag har runt mig som peppar mig i dem resorna jag har gjort med mina djur, så här kommer en liten shoutout till just dem som skrattat, gråtit och peppat mig framåt. Tack till Karolina (passout) för allt du gjort senaste åren och för allt du gör. Tack till Sara Dolvander (stigsbergsgård) som lyfte oss första tiden när allt var svajigt och fortfarande checkar läget om lilla kompis och just våran resa. Mickie Gustafson (karisma utbildning), ååh älskade mentor & vän som du skrattat åt mina val men alltid finns där med tips och låter mig bolla alla tankar fram och tillbaka. Emeli (Malamute packlife), åh jag vet inte ens vart jag ska börja.. När du varje dag ringde mig när jag låg på dödsbädden (nej förlåt, sjukskriven sängliggande som gravid i 6månader.. ska det såklart stå) ;) Du som peppar, men också kan rya i och tvinga upp mig på benen när jag nästan gett upp. Tack, TACK för er, tack för att ni inte låtit mig ramla ner i den där mallen i hur man "ska" leva och för att ni tror på mig, mina djur och på oss. Ni har hjälpt mig (oss) mer än vad ni anar under åren och jag är enormt tacksam för just er. ❤


Det jag lärt mig under mitt vuxna liv är att jag hellre vill ha en hejarklack istället för kritiker och precis det tänker jag att fler behöver ha, som sagt livet är bra jobbigt ändå. Kämpa på där ute alla fantastiska djur-ägare och kom ihåg, ingen av oss svävar endast på rosa fluff, resan kommer alltid tampas av både toppar och dalar. ❤ Kram från Hundpsykologen, Sara Viforr.

149 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Commentaires


bottom of page