Och pandemin fortsätter

Jag kan inte vara den enda som gått in i något slags november-depp... Denna pandemi suger ur en allt man har, det gråa, råa - kalla som denna säsong på året bjuder på gör inte saken bättre. Och snart ett år utan någon som helst semester utöver lite strödagar med jobb på distans istället för på plats. Det skulle nog vara konstigt om jag inte var lite trött. Så vissa dagar när det där tunga tar över så brukar jag stanna bilen på vägen hem, mellan åkrarna. Och där sitter jag, laddar om lite med musiken dånandes ur högtalarna. För aldrig att jag vill komma hem och lägga det där tunga över den lilla tid jag har med sonen, med min familj. Och när det känns lite lättare där i bilen kör jag vidare hem och försöker vara så mycket i nuet som man bara kan.


Men hur njuter man av nuet i situationen som vi alla är i just nu? Som företagare snurrar det extra mycket i huvudet, kring personal, kostnader, (Hej -katastroftankar), hur man ska tänka vidare, framåt i en period när vi i alla fall under detta företag egentligen behöver expandera och (äntligen!!) kan göra det, men när framtiden är så jäkla oviss så att man egentligen bara vill dra täcket över huvudet en stund... Ja, hur vågar man då? Och när jag ändå är inne och öppnar hjärtat här kring min totala tvär-dipp-depp-grej så det här med vårat klimat.


Är jag den enda där ute som får panik över vad som händer med våran jord? Vi. Tar. Död. På. Vår. Planet.


Jag har alltid tidigare menat att när det går helt åt helvete så lever jag förhoppningsvis inte. Och när jag sa detta hade jag ungefär noll planer (någonsin) på att skaffa barn. Men nu har jag James. Och alltså, där och då kom den riktiga paniken. Ska han leva i denna galna värld och inte få njuta av denna planet som en annan fick göra som liten?


Låt mig nu göra allt lite värre och det är att jag numera hamnat i någon manisk bubbla där jag letar rätt på allt som har med klimatet, djur och vanvård att göra. Ja vanvård. Varför inte - känslig själ som jag är. Så där sitter jag och bölar ögonen ur mig varje kväll framför tvn. Tror ni att jag kan sova på nätterna? Grubblar på om hur hönsen har det, hur man ska kunna rädda jorden, jobbsaker, alla vanvårdade fyrbenta och tillbaka till planeten. Vidare till familjenAB, renovering, vad jag ska äta nu när jag ska gå över till växtbaserat, tillbaka till de där projekten jag sitter i jobbmässigt. Så snurrar det vidare.

Ni hör ju. Jag gräver min egna grav. Det här är inte hälsosamt.

Jag vet ju det. Men kan inte sluta. Och mitt i allt det här, fortsätter pandemin och jag oroar mig för de äldre, för folk jag saknar och bryr mig om. Försöker trösta James som saknar familjen. Försöker tänka ut ungefär en miljard olika scenarion i huvudet på hur jag lägger upp allt med personal, kurser, dagis osv om någon eller flera blir sjuka i huset. Ja, kompisar där ute. Det tar aldrig slut i mitt huvud just nu.


Jävla skit helvete, så känner jag. Nu är det inte roligt längre. Alls. #Samanbrott


Jag behöver checka ut en vecka eller två. Strosa runt ute i ingenstans med en värmefilt och godis. En pizza också, precis det behöver jag. Pausa från allt en liten stund. Men det går ju inte, varken från jobb, familjenAB eller djur. Det är bara att nöta sig igenom denna period.


Men jag har en fantastisk kund som peppar mig med att livet nu måste få en liten guldkant under denna månad, med glitter strumpor, roliga nagellack och små äventyr i vardagen. Jag håller med och bara av att prata med en människa som henne boostas man. Så det är väl precis det jag måste göra, tönta till vardagen lite. Som igår när jag kom hem och körde lite freestyle med Delta mitt i vardagsrummet med musiken på. Eller en husvisning en grå måndagsförmiddag för att drömma och kanske våga planera inför framtiden. Eller bara att tända den där brasan, krama om mina draghundar och avsluta varje kväll efter jobbet precis där med en stor kopp te. Plocka en korg svamp med hundarna eller ta sig ut på en ridtur och bara lyssna på hästens hovar som slår mot backen.


Men i hela denna dipp har jag faktiskt tur, tur som får träffa människor utomhus med avstånd i mitt arbete. Jag blir så inspirerad av alla kunder och deras framsteg, får känna att jag varje dag utvecklas och aldrig trampar på samma ställe under mina jobbdagar. Jag har underbar personal som jag känner mig trygg med och inte bara det, en härlig liga hemma som får mig att skratta och vilja bli bättre - varje dag. För dom. Tacksamhet i det mörka och fram tills det vänder får det helt enkelt bli glitterstrumpor, små äventyr och krama om de fyrbenta, extra mycket. Ta hand om er där ute, och har ni några tips på hur man förgyller dagarna under en super-duper-dipp? Skriv och berätta!

  • White Facebook Icon
  • White Instagram Icon
  • White YouTube Icon

Passout Hundträning 
Stockholmsvägen 115, Bålsta

Mobil; 073-5273087

info@passouthundtraning.com

  • Black Facebook Icon
  • Black Instagram Icon
  • Black YouTube Icon