Möt Lykka som fick Lyckan att leva.
Nothing's wrong, nothing's right I swear these walls are upside down Swear the roof is underground Demons don't sleep at night
I try to turn off my mind Say I'm doing just fine But I'm screaming inside like
Sen vi gick ut med infon om Alta så har jag blivit överöst av kärlek, från Er, från kunder, från vänner och familj. Företagssamarbeten, kollegor, sociala medier, mail, kommentarer & jag vill bara säga Tack. Verkligen tack för all jäkla kärlek. Jag är mållös över stödet och kärleken ni genuint kastar över mig. Det betyder mer än vad jag ens kan beskriva!
Jag kommer ihåg när vi spelade in Sorgbearbetning med Hundpodden vår bästa vän.
Där vi då pratade om det här med att "Det bara är en hund." Eller inte. Typ ens bästa vän, ens familj, för många av oss anledningen till livet. Dom, deras kärlek och vårt liv tillsammans. Tomheten är brutal. Sorgen är grym och vardagen ska läras om.
Jag tror dock att vardagen som trots allt rullar vidare räddar mig för tillfället. För i mitt jobb får jag bli uppslukad av framsteg hos 2benta med deras 4fotade, av dagishundar som ser in i min själ, alla projekt samt elever och familjen där hemma som håller en på tårna oavsett om man vill eller inte. Mitt i allt kom en liten sparvel helt oplanerat hem till oss och jag tror det är dags att presentera henne även här i bloggen.
Möt Lykka. ❤ Hon som fick namnet Lykka för att just hon fick Lyckan att leva.
För det är så att i mitt jobb får jag se en liten, liten del av baksidan gällande hund. Ibland korsas min väg gällande hundar som ska avlivas, som blivit vanvårdade eller helt enkelt är psykiskt demolerade. När detta trillar över mig jobbar vi hand i hand, flera i denna värld och hittar lösningar så fort vi bara kan, vi försöker rädda hundarna i den mån vi kan, hinner och mäktar med. Helt ideellt med ett enda fokus. Hunden. Det jag med mina kollegor på Passout, Furly & Karisma helt enkelt kallar för; #EnAndraChans.
Den här lilla tösen letade hem och på vägen kände jag någonstans att det är nog min tur nu att öppna upp mitt hem (och hjärta.) Många kanske tror att det här är något jag mellan varven gör, att vi har hela hemmet fullt med hundar, men icke, sist jag gjorde detta med en hund som skulle få stanna kvar hos mig livet ut, det var 12 år sedan. En underbar tjej med en riktigt hemsk bakgrund som blev en av mina bästa hundar. ❤ Men nu kände jag att det är dags, jag har tid, plats och möjlighet igen. Så när Lykka kom upp på tapeten visste jag att tar inte familjerna som jag hade på min lista hem henne, då tar jag henne själv.
Efter några veckor var det klart, hon skulle inte flytta till någon av familjerna och jag ringde upp Chribbe... "Ja, nu är det så att jag tar med henne hem. Så.. Du får smälta det här helt enkelt."
Sagt och gjort. Lykka flyttade in hos oss veckan efter. Mitt i en gråtfest från helvetet efter Altas bortgång men i allt det här såg jag något slags hopp. Jag kunde inte rädda Alta, inte heller de tunga fallen som jag på senaste hanterat via jobbet, inte heller kunde jag ta hem de där omplaceringarna som egentligen skulle behövt super rehabiliterats av någon med erfarenhet och kunskap. Jag kunde inte göra mera men jag önskar att jag kunde klona mig själv, i tusen delar... För vet ni, det finns så otroligt mycket mer jag egentligen önskar att jag kunde göra i denna värld, det tynger ner hela mig att man inte räcker till.
Som att man konstant vadar i ett träsk och håller sig över ytan, det är så otroligt många som behöver hjälp. Hjärtat krossas för varje individ som man inte kan rädda.
Så jag tog hem henne. En liten härlig Lykka. Som älskar Delta, avgudar våran James och som följer mig vart jag än går. Det tog en vecka innan jag slängde på henne koppel då hon faktiskt inte ens behöver ha ett snöre på, följsamheten är GULD och även om det är en galen liten 5 månaders valp så tror jag att det fanns en mening med att just hon hamnade här. Jag har ingen aning om vad det är för raser i henne, inte heller vad hon varit med om innan hon lämnades in för avlivning men det jag vet är att hon nu fått en andra chans och att hon ska få leva sitt liv fullt ut. Blomma ut och bli den individ som hon förtjänar att få vara. Hon ska få ett rikt och härligt liv och viktigast av allt, hon ska känna sig delaktig i denna familj. Med oss, med de fyrbenta och alla äventyr som komma skall.
Jag tror på det där att; Vi kan inte göra allt, men alla kan göra något. ❤ Så jag väljer att göra något i en period där jag känner att jag inte lyckas göra allt.
Tack till min sambo Chribbe som stöttar mig i mina (ibland även våra) livsval, Tack till mina branschkollegor som låter mig hjälpa till i den mån jag kan i baksidan av denna värld och Tack till mina nära som ser mig för den jag är och låter mig leva fullt ut. Ni är min klippa i stormen som ibland drar över mig. ❤ Kärlek från mig, Sara Viforr.
