Möt Lykka som fick Lyckan att leva.

Nothing's wrong, nothing's right I swear these walls are upside down Swear the roof is underground Demons don't sleep at night

I try to turn off my mind Say I'm doing just fine But I'm screaming inside like

Sen vi gick ut med infon om Alta så har jag blivit överöst av kärlek, från Er, från kunder, från vänner och familj. Företagssamarbeten, kollegor, sociala medier, mail, kommentarer & jag vill bara säga Tack. Verkligen tack för all jäkla kärlek. Jag är mållös över stödet och kärleken ni genuint kastar över mig. Det betyder mer än vad jag ens kan beskriva!

Jag kommer ihåg när vi spelade in Sorgbearbetning med Hundpodden vår bästa vän.

Där vi då pratade om det här med att "Det bara är en hund." Eller inte. Typ ens bästa vän, ens familj, för många av oss anledningen till livet. Dom, deras kärlek och vårt liv tillsammans. Tomheten är brutal. Sorgen är grym och vardagen ska läras om.

Jag tror dock att vardagen som trots allt rullar vidare räddar mig för tillfället. För i mitt jobb får jag bli uppslukad av framsteg hos 2benta med deras 4fotade, av dagishundar som ser in i min själ, alla projekt samt elever och familjen där hemma som håller en på tårna oavsett om man vill eller inte. Mitt i allt kom en liten sparvel helt oplanerat hem till oss och jag tror det är dags att presentera henne även här i bloggen.

Möt Lykka. ❤ Hon som fick namnet Lykka för att just hon fick Lyckan att leva.

För det är så att i mitt jobb får jag se en liten, liten del av baksidan gällande hund. Ibland korsas min väg gällande hundar som ska avlivas, som blivit vanvårdade eller helt enkelt är psykiskt demolerade. När detta trillar över mig jobbar vi hand i hand, flera i denna värld och hittar lösningar så fort vi bara kan, vi försöker rädda hundarna i den mån vi kan, hinner och mäktar med. Helt ideellt med ett enda fokus. Hunden. Det jag med mina kollegor på Passout, Furly & Karisma helt enkelt kallar för; #EnAndraChans.

Den här lilla tösen letade hem och på vägen kände jag någonstans att det är nog min tur nu att öppna upp mitt hem (och hjärta.) Många kanske tror att det här är något jag mellan varven gör, att vi har hela hemmet fullt med hundar, men icke, sist jag gjorde detta med en hund som skulle få stanna kvar hos mig livet ut, det var 12 år sedan. En underbar tjej med en riktigt hemsk bakgrund som blev en av mina bästa hundar. ❤ Men nu kände jag att det är dags, jag har tid, plats och möjlighet igen. Så när Lykka kom upp på tapeten visste jag att tar inte familjerna som jag hade på min lista hem henne, då tar jag henne själv.

Efter några veckor var det klart, hon skulle inte flytta till någon av familjerna och jag ringde upp Chribbe... "Ja, nu är det så att jag tar med henne hem. Så.. Du får smälta det här helt enkelt."

Sagt och gjort.<