För hon var drottningen över dem alla


Jag tror vi alla vet innerst inne att vi har våra djur på lånad tid, vi vet det men vi alla är nog bra duktiga på att förtränga det. Att vi en dag kommer behöva hantera en sorg som är outhärdlig, som äter en inifrån och att man står ensam kvar, maktlös och knäckt.


Det värsta med sorg är att man inte kan göra något. Vad jag än gör så kommer hon aldrig komma tillbaka, inte heller kan jag skynda mig igenom bearbetningen.

Så jag gör det enda jag kan, jag jobbar, jag håller näsan över vattenytan och tar en dag i taget. Gråter, blir tom, är i nuet, kastas tillbaka och gråter lite till.


Hon var vår första Malamute, en klippa genom allt, en drottning från att hon föddes tills hon klev över regnbågsbron. Hon har lärt mig allt och lite till om självständiga hundar, om hur man motiverar de hundarna som andra säger att man inte "kan" träna med. Och jävlar vad vi visade alla under åren... Hon och jag hann göra så otroligt mycket som inte ens jag trodde vi skulle göra, personsök, lydnad, freestyle, drag, DW, långa turer i skogen, stan, gallerior. Sen kom en ny vardag med sonen, hästen, valparna och det var lite som att hon kavlade upp ärmarna och menade på att "Det här klarar vi matte, nu jävlar kör vi." och det gjorde vi. Tillsammans.


Hon älskade den här familjen. Över allt annat. Låg inne hos James när han sov, hjälpte han upp när han ramlade, uppfostrade valpar, (även mig mellan varven) och jag vill tro att hon hade ett bra liv trots att hon inte fick möjligheten att bli så gammal. Den där ryggen, smärtorna och medicinerna tog över henne tillslut. Det blev ett etiskt dilemma och att ha en hund som vill så mycket men som inte kan göra något. Det släckte ut henne för varje, varje dag på slutet. Så nästan 7 år fick vi med henne. med väldigt många härliga år tillsammans med den där drottningen.


Det är tomt hemma nu. Tystnaden är värst. Det var ju hon som ylade glädjesången när man kom hem, fick igång de andra och låg i sängen med mig varje natt. Tomheten är fruktansvärd. Då har vi ändå turen att ha 4a andra hundar hemma, men ingen kan ersätta henne. Ingen kan någonsin ta hennes plats.

Och hur förklarar man döden för ett barn? Hur fortsätter man en normal vardag när inget alls är som det ska vara? Hur ska vi klara oss utan henne?


Men i all maktlöshet, sorg och mörker så tänker jag bara att det är kärlekens kvitto, sorgen. Att hon nu slipper ha ont och att hon är där med Brooklyn som hon saknat så, kanske hittar hon min Amy och finaste Buster. Och att vi en dag ses igen och att jag då aldrig, aldrig kommer lämna hennes sida. ❤ Att nu bara får ta en dag i taget.


Alta. Glöm inte det jag alltid viskade i ditt öra - Jag älskar dig, Till månen och tillbaka.

Din matte, Sara Viforr.



302 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Reload