För den där hunden lever, det gör inte hon.

Jag har haft en underbar morgon, dagar - faktiskt. Kunnat sova på nätterna, hjärnan har inte flimrat runt och jag har varit glad. In i själen glad.


När klockan ringde imorse 05,30 gick jag upp, pigg. Satte på kaffe, åt en marmeladmacka och kramade om hundarna. Åkte till stallet sjungandes i bilen och möttes av härligt frustande från hungriga hästar i stallgången. Myste runt i stallet lite för länge med min fina vän och iväg mot jobbet för dagens jobb. Lycklig, tillfreds med snön fallandes utanför bilen.

Åker förbi det där huset som jag åker förbi varje dag och ser dom. Den där fyrbenta. Som hade ihjäl min älskade Amy.

Käftsmällen, rakt i ansiktet.


Och allt kom tillbaka. Livet med PTSD.

Inte bara det. Känslorna tar över. För den där hunden lever, det gör inte hon. De traskar runt som att inget har hänt i staden där jag bor.

Mitt liv kastades i tusen bitar när hon dog. Jag tror inte de förstår utgången efter hela situationen och att de inte tog eller tagit deras ansvar någon gång under denna period. Kanske är det så människor agerar i kris men jag får aldrig tillbaka henne eller personen jag var innan och jag är fortfarande arg - på dom och jag försöker tänka att de inte finns. Åren efter att hon dog var misär. Ingen underdrift. Jag kravlade upp ur ett becksvart hål och det tog fan tid att komma tillbaka, få glädjen tillbaka och leva igen.

Alltid med ett sår, ett tomrum och väldigt mycket ilska blandat med sorg.


Så att se dom från bilen, ja... Tack universum - för smällen. Tillbaka ner på jorden helt enkelt. Här får man inte sväva på några fluffiga rosa moln inte.

...Har ni någonsin bara skrikit rakt ut? Och ändå kommer inte allt ut. Ändå så gnager det där inne och det spelar ingen roll vad man gör.

Det är alltid kvar, där inne. Det var jag i bilen idag och jag vet att dagen kommer vara tung, natten kommer vara lång och det kommer ta dagar innan jag kommer över den lilla stunden från bilen som hände idag. För allt kom tillbaka. När ens förflutna hinner ikapp. Och hur mycket jag än vill så kommer jag aldrig glömma, aldrig kunna släppa - helt.


Men The show must go on - så bara att ta alla känslor, trycka tillbaka dom i den svarta lådan, ladda upp inför jobb och sen får det andra komma. Sen, en annan gång. Inatt.


#Lördag

134 visningar0 kommentarer
  • White Facebook Icon
  • White Instagram Icon
  • White YouTube Icon

Passout Hundträning
Mobil; 073-5273087

info@passouthundtraning.com
Stockholmsvägen 115, Bålsta

  • Black Facebook Icon
  • Black Instagram Icon
  • Black YouTube Icon