För att ni kommer aldrig vinna
Lev nu, dö sen Tänk inte mer på morgondagen även om regnet bara öser Har varit där på botten, ja, det löser sig
Igår skulle vart en bra dag. En dag på skönhetssalongen som jag trivs på. Pyssla om mig själv och åka hem därifrån med min älskade lilla familj. Vi skulle äta en god middag, ta ut hundarna i mörkret och helt enkelt må bra.
Istället hamnade jag på akuten med tron att denna gång kommer jag ramla ihop och dö. Nu dör jag. Nu kommer alla dom hemska åren ikapp mig och dödar mig inifrån.
Jag tänker vara löjligt ärligt nu. Även om jag vet att min mejlinkorg kommer svämma över om några timmar med ilska och hot från personer som tycker att jag ska hålla käften stängd.
Jag är arg. Arg på människor som gjort mig fruktansvärt illa under många år. Och idag när jag står här som vuxen med ett eget barn så blir jag bara ännu mer arg. Förstår inte hur vissa individer kan bryta ner barn så som de gör. Tycka det är Okey och sedan inte ta ansvar. Att jag efter såhär många år fortfarande kan falla i tusen bitar för att dom förstört mig. Nej, jag kommer aldrig förlåta er. Aldrig. Och en dag kommer sanningen komma fram, som den alltid gör. Och aldrig igen att jag böjer på huvudet för er. Nej, den tiden är över.
Jag har börjat nysta upp det gamla nu. Sakta kommer vissa saker tillbaka. Andra slängs över mig när jag minst anar det. Nätterna är som de alltid vart. I många, många år. Mardrömmar där jag springer i panik tills jag inte orkar springa länge eller så är det bara.. Svart. Vakna nätter när timmarna rullar förbi. När det är som värst är hundarna nära, nära. Dom vet, om ni bara visste hur mycket de vet och hjälper mig framåt.
Men när man börjar peta i det gamla går det inte att stoppa undan känslorna på samma sätt som när man annars kör på med fokus på allt det andra. Så där stod jag igår med panikångestattacker som avlöste varann. 30 år gammal och stod och spydde ner en park i Sthlm mitt på ljusa dagen. Kunde inte sluta skaka. Kunde inte sluta hyperventilera. Kände varken ben eller händer. Med sonen i bilen och sambon som inte visste vad han skulle göra fick de köra in mig på akuten. Höll i väggarna för att inte ramla ihop och visste, jag visste att det här var panikångestattacker men ändå kände jag att idag, idag är dagen