Lev nu, dö sen Tänk inte mer på morgondagen även om regnet bara öser Har varit där på botten, ja, det löser sig
Igår skulle vart en bra dag. En dag på skönhetssalongen som jag trivs på. Pyssla om mig själv och åka hem därifrån med min älskade lilla familj. Vi skulle äta en god middag, ta ut hundarna i mörkret och helt enkelt må bra.
Istället hamnade jag på akuten med tron att denna gång kommer jag ramla ihop och dö. Nu dör jag. Nu kommer alla dom hemska åren ikapp mig och dödar mig inifrån.
Jag tänker vara löjligt ärligt nu. Även om jag vet att min mejlinkorg kommer svämma över om några timmar med ilska och hot från personer som tycker att jag ska hålla käften stängd.
Jag är arg. Arg på människor som gjort mig fruktansvärt illa under många år. Och idag när jag står här som vuxen med ett eget barn så blir jag bara ännu mer arg. Förstår inte hur vissa individer kan bryta ner barn så som de gör. Tycka det är Okey och sedan inte ta ansvar. Att jag efter såhär många år fortfarande kan falla i tusen bitar för att dom förstört mig. Nej, jag kommer aldrig förlåta er. Aldrig. Och en dag kommer sanningen komma fram, som den alltid gör. Och aldrig igen att jag böjer på huvudet för er. Nej, den tiden är över.
Jag har börjat nysta upp det gamla nu. Sakta kommer vissa saker tillbaka. Andra slängs över mig när jag minst anar det. Nätterna är som de alltid vart. I många, många år. Mardrömmar där jag springer i panik tills jag inte orkar springa länge eller så är det bara.. Svart. Vakna nätter när timmarna rullar förbi. När det är som värst är hundarna nära, nära. Dom vet, om ni bara visste hur mycket de vet och hjälper mig framåt.
Men när man börjar peta i det gamla går det inte att stoppa undan känslorna på samma sätt som när man annars kör på med fokus på allt det andra. Så där stod jag igår med panikångestattacker som avlöste varann. 30 år gammal och stod och spydde ner en park i Sthlm mitt på ljusa dagen. Kunde inte sluta skaka. Kunde inte sluta hyperventilera. Kände varken ben eller händer. Med sonen i bilen och sambon som inte visste vad han skulle göra fick de köra in mig på akuten. Höll i väggarna för att inte ramla ihop och visste, jag visste att det här var panikångestattacker men ändå kände jag att idag, idag är dagen det förflutna dödar mig. Idag är dagen de vinner.
Det tog ett tag innan min kropp lugnade sig. Tårarna forsade okontrollerat i timmar. Jag satt där på akuten tills jag kunde andas igen. För denna gång insåg jag att jag inte längre är själv. Jag kan inte i min ensamhet stänga in mig i badrummet och ligga där på golvet tills natten blir morgon som jag gjorde för 10 år sedan. Idag har jag en familj och jag är inte längre ensam. Min son ska inte se sin mamma må så dåligt som jag gjorde igår och även om det tog emot i hela mig att kliva in på sjukhuset så var det ett måste för skulle jag ramla ihop helt så var jag iallafall på rätt ställe och inte framför James. Gårdagen var en jobbig dag, en fruktansvärt jobbig dag.
Idag sitter jag här och är förbannad. Arg på universum som låter vissa människor behöva gå igenom mer än vad andra gör på en hel livstid. Arg och flyförbannad över att jag mår som jag ibland gör. För jag vägrar låta det gamla styra min framtid, mitt nuvarande liv och hela min väg framåt. Men jag vet att jag måste nysta upp det gamla helt för att kunna fortsätta framåt. Men det är svårt. tungt och jätte jobbigt just nu.
Men i denna resa spelar det ingen roll hur många gånger jag faller, det spelar ingen roll för varje gång kommer jag resa på mig. Damma av mig det onda och tillslut kommer jag rakryggad kunna se mina spöken i ögonen och säga; Ni kommer aldrig vinna.
Det är så många där ute som har samma problem som mig. Man mår bra tills man mår förhelvetes dåligt och sedan mår man "bra" igen. Där det förflutna spökar och man hittar nya vägar för att dämpa det onda. Genom jobb, genom fixeringar, genom relationer, genom väldigt mycket väljer man att hitta nya vägar för att fly undan det som äter en levandes. Ångesten. Nästan alla jag känner lider mer eller mindre av denna hemska sak. Det där man ska lära sig leva med när allt egentligen handlar om att kroppen och psyket fått nog och behöver tas hand om. Jag är inte ensam med det här och inte ni andra som känner igen er heller. Det är så många idag som mår så fruktansvärt dåligt och därför väljer jag denna gång att öppna upp mig mer, berätta och inte för att neutralisera för detta ska aldrig ses som ett normaltillstånd utan för att fler ska våga ta hjälp. ❤
Kram på er där ute & tack till er alla som hörde av er. Massa kärlek från mig till er alla. ❤
Kommentit