Det finns några få där ute som har upplevt känslan att känslomässigt inte ha ett hem. Att springa mellan olika punkter i livet med sin väska och in i själen inte känna sig hemma. Det finns många olika anledningar till varför och hur det blir så. Vi har maskrosbarnen, som helt enkelt inte känner sig trygga hemma. Vi har de som är fast i destruktiva förhållanden och de som faktiskt inte - ännu hittat deras hem. Varken i livet eller i det genuina hemmet.
Jag kommer så väl ihåg första gången jag var i huset jag idag bor i. En vinterkväll var vi på visning för väldigt många år sedan och när jag klev in så kände jag mig för första gången i livet att jag var hemma. Vi köpte huset och det blev verkligen mitt hem. Där jag var trygg, kunde andas och ingen i detta hus fick mig att känna att jag var tvungen att fly. Min trygga punkt i livet. Tills det där hemska med Amy hände och hela mitt liv vändes upp & ner. För den där första och riktiga trygga punkten i mitt liv (mitt hem) blev beblandat med det värsta jag någonsin varit med om. Att hon, min bästa vän och följeslagare i livet hamnade i just det där slagsmålet - i vårat hem - och dog.
Jag kunde inte vara kvar i huset. För jag såg bara blodet som en gång var där. Från golv till tak. Allt det där hemska drog ner mig i ett svart hål som jag inte önskar någon och det tog lång tid, år innan jag kunde andas igen. På riktigt.
Relationen jag var i då rasade i samma sekund som Amy tog sitt sista andetag framför våra ögon. Och det där huset blev inte sålt. Vi fick det inte sålt. Och på vägen insåg jag att jag inte kunde släppa huset, trots allt som hänt med Amy, med mig, med oss alla som var mitt i denna hemska historia så kunde jag inte släppa taget. För det var det enda jag hade kvar av den tiden av att genuint må bra och av henne. Så jag bestämde mig för att jag ville bo kvar, kämpade med näbbar och klor för att kunna bo kvar och tillslut blev det precis så med Chribbe som kom som en räddare i nöden, han som blev klippan i allt det där mörka och fick fram en ny och bättre variant av mig. Så vi flyttade tillbaka till huset och sakta började det mörka, hemska försvinna och huset blev ännu en gång ett hem. Vårt hem.
Här i detta hus har jag skrattat så tårarna runnit och blivit sådär töntigt kär i killen jag idag lever med. Suttit otaliga timmar på trappen och kollat på stjärnorna, lyssnat på tystnaden eller bara promenerat i timmar mellan åkrarna. Här har Alta tassat in som valp, Brooklyn fick njuta sina sista år på landet innan hon fick somna in framför brasan i hennes favorit bädd. Där Delta, Cody och Effie fått komma hem. Här har James fått växa upp och som vi har byggt, renoverat och fixat i detta hus just för oss, vårt liv och alla familjemedlemmar 4benta som 2benta. Hela huset med tomt är byggt och ordnat anpassat just efter oss med våra lösningar för att få ihop vårt livspussel. Våra fantastiska grannar som idag är våra vänner och hela skogen som jag lärt mig innan och utan med hästen som jag idag har. Som jag då för 7 år sedan "hittade" i stallet hos grannen. Ericas häst som jag idag får dela med henne, och inte bara det - jag fick en bästa vän utöver hästen. En sådan där person som jag inte klarar mig utan. Här ute i mitt alldeles egna lilla "slott" har jag fått livet åter och hittat mina vägar framåt i min alldeles egna verklighet. ❤
Vi springer på visningar nu. För att hitta det mest optimala - för verksamheten så att den kan växa lite till. Och det här har vi gjort ett tag men nu är det sådär nära så att man kan ta på det. Och mitt i allt det här så blev det plötsligt väldigt svårt att.. Andas.
Jag är för känslomässigt investerad i mitt hem. Jag vet. Väldigt, ohälsosamt mycket.
Men det är för att det är så otroligt mycket historia och känslor kring detta hus. Det är mitt hem. Mitt slott. Där jag tar hand om mina rosenbuskar på sommaren, planterar i växthuset, tar långa promenader mellan åkrarna, leker med hundarna. James har fantastiska människor på våran gata, skogen runt hörnet och jag njuter av varje jäkla stund. Och inte bara det. Här får jag vara jag - privata jag. Inte jobb-Sara, inte hundpsykolog, inte lärare, inte chef, ingenting. Jag är jag med alla mina brister som jag har, utan att jag blir dömd för det. Lite som en skyddande bubbla från den stora världen som annars är runt hörnet. En trygghet mitt i bruset som jag håller hårt i.
Nu går vi i tankarna på att släppa denna bubbla och jag måste erkänna att jag inte är redo. Men jag slits mellan möjligheterna för företaget och vad jag själv själsligt behöver. Drömmen skulle vara att behålla huset och köpa något vid sidan av där företaget får växa men att jag trots det kan stänga ner jobbdatorn efter en dag på jobbet och åka hem. Helt enkelt inte bo mitt i företaget. Men hur kommer man dit med priserna som idag är i vår lilla "by". Omöjligt.
Så här sitter jag, tankarna snurrar i 180 och imorgon ska allt pratas igenom.
Ett beslut ska tas. Inte helt lätt när alla ens känslor tar över. ❤
Comments