80 procent slit & 20 procent dröm

När man vaknar på morgonen med en valprumpa över halva ansiktet, ja då känner man att man lever. Eller när tuggleksaken byts ut till ens arm. Eller när malamuterna varje kväll ligger sådär nära, nära så att man tillslut tappar känseln i både ben och armar för att man har nästan 100 pannor över sig plus ett tyngdtäcke som ja, kanske inte behövdes inhandlas. Men då de fyrbenta väljer närheten så är det bara att bita ihop och ge dom allt man har och lite till. Kärlek, närhet, anknytning. Det finaste vi har i våra relationer. ❤

Vi städar och städar, mockar bajs i stallet, plockar skit i hundgårdarna, torkar boxväggar, dammsuger huset hemma. Varje dag, flera gånger. Promenerar, tränar, promenerar lite till. Slussar hundar, planerar, bollar tankar & idéer, klipper klor och borstar tills det gör ont i armarna. Inser att man är en dåre som tycker detta är livet. Men när man möter deras blickar och fylls av kärlek så bara vet man. Att det är ju precis det här som gör allt det andra värt. Att det numera är en drog som jag aldrig kommer kunna sluta med.

Att ha djur är 80 procent slit och 20 procent dröm.

Man pusslar, skruvar, tömmer sina konton och jobbar lite mer, sparar lite mer för att kunna ge mer, göra mer och utvecklas mer inom de fyrfotades värld. Kastar sig hejdlöst in i en värld som gör en mer och mer ödmjuk för varje dag.

Det är dock en romantiserad värld vi är i. Bilderna som delas är sådär fantastiska, filmerna över sociala medier visar ofta bara den härliga och i pandemin som är skaffar fler och fler djur. Antagligen med den där romantiserade bilden som utgångspunkt.

Att det är så det är att ha djur.